Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12, 1915 - Jacobson-Undén, Agnes: En bok om Belgien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att edsförbundet med stöd av sin starka
här och av hela folkets oböjliga
försvarsvilja, skall tillbakavisa varje kränkning
av dess neutralitet.” Tyskland fordrade,
att Schweiz skulle handla just så, som
det ville förbjuda Belgien att göra!
Antag att Belgien gått in på
Tysklands förslag. Det hade i så fall fått
sig tillförsäkrat integritet, oberoende och
skadestånd. Men då skulle Frankrike
och England haft rätt sänd’a dit
trupper; följaktligen hade landet blivit
krigsskådeplats. Man skulle
fått skadestånd! I bästa fall hade väl
Tyskland blott betalat skadestånd för
de genom tyska trupper förorsakade
skadorna. Men om de största materiella
skadorna anställts av de andra
makternas härar? frågar W.
Belgien hade fått sig tillförsäkrad
integritet och oberoende. Skulle Tyskland
kunna uppfylla dessa löften? Även
såsom segrare var det infe så avgjort, att
det helt och hållet komme att diktera
fredsvillkoren. Och för övrigt, hur skulle
en stat, som förlorat andra staters
förtroende, kunna förbli ekonomiskt
oberoende? Dess öde bleve likt
privatmannens, som gjort bankrutt. Den skulle
vara hänvisad att söka skydd och hjälp
hos Tyskland, ett förhållande som
måste bli liktydigt med politiskt och
ekonomiskt vasallskap.
Tyskland försökte rättfärdiga sin
begäran om fritt genomtåg genom Belgien
med att franska trupper hade för a
v-s i k t att överskrida Belgiens gräns.
Gentemot denna vaga förmodan
framhållas två fakta, dels att Frankrike
redan lovat respektera Belgiens
territorium, och dels att de franska
trupperna icke koncentrerats i norra Frankrike
utan i Elsass-Lothringen. Låt oss an-
taga, att Frankrike hyste dessa planer.
I så fall hade det varit fullt riktigt av
Tyskland och i överensstämmelse med
dess förpliktelser såsom garant att
varna för faran och erbjuda sin hjälp. Men
inte ett ord nämndes om detta i
Tysklands ultimatum. Enda synpunkten var
den, att Tyskland var hotat och därför
måste förekomma Frankrike.
Belysande, för detta betraktelsesätt är det
samtal, som ägde rum den 3 aug. mellan
belgiska sändebudet i Berlin, baron
Beyéns, och tyske utrikesministern, von
Jagow. Von J. beklagar, att Tyskland
måste bryta Belgiens neutralitet, enär
det var en livsfråga för Tyskland att så
hastigt och lätt som möjligt komma in i
Frankrike. På Beyens fråga, om
Tyskland skulle tolererat ett sådant
handlingssätt från Frankrike, svarade icke
Jagow. Då fortsatte den belgiske
ministern: ”Har ni något att förebrå oss? Ha
vi icke alltid sedan tre fjärdedels
århundrade uppfyllt våra
neutralitetsför-pliktelser såväl mot Tyskland som de
andra garanterna? Ha vi icke givit
Tyskland bevis på lojal vänskap?” Jagow
svarar: ”Tyskland’ har ingenting att
förebrå Belgien och Belgiens hållning har
alltid varit absolut korrekt.” — ”Tillstå
då”, svarade B., ”att Belgien icke utan
förlust av sin ära kunnat ge Eder något
annat svar än det ni redan fått!”
—-”Jag tillstår det som privatman, men
som minister har jag ingen mening.”
Denna von Jagows förklaring
överensstämmer med den, rikskansleren avgav
i riksdagen följande dag: ”Våra trupper
ha besatt Luxemburg och kanske redan
belgiskt område. Det strider mot
folkrättens bud. Men vi handla i nödvärn
och nöden har ingen lag.”
Det står alltså fast, att intill den 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
