Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Engberg, Arthur: Bankrutten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bankrutten.
För TIDEN av ARTHUR ENGBERG.
En modärn teolog i apologetisk
verksamhet till kristendomens ’försvar är
-alltid, en intressant uppenbarelse. Det
.som väcker beundran är den krävande
lindansargången utefter den fina linje,
-som går mollan förnuft och oförnuft,
det frejdiga avhuggandet av den kvist,
på vilken den teologiska förkunnelsen
•skall framkvittras, när teologen i
prästens skepnad skall ge kyrkoläran vad
henne tillhörer, eller den vidunderliga
halhet, varmed en sak på en gång jakas
och nekas. Men alldeles särskilt
intressant .blir den kristne apologeten,
när han inför den världskatastrof, vi nu
bevittna, uppträder till kristendomens
försvar.
För den gammaltroende, som i gud ser
härskarornas Jahve, den oblidkelige
hämnaren över ett ondskans släkte, blir
situationen mindre brydsam. Synden
har överflödat. Otron har brett ut sig.
Bibelns läror ha angripits både av
teologer och icke teologer. Undra då på,
att gud fattats av vrede och vill tukta
ett ohörsamt släkte.
På den melodien kunna av lätt
insedda skäl den liberala teologiens
målsmän icke sjunga. Själva ha (fe
bedrivit bibelkritik. Själva ha de lärt, att
gud är icke en hämndlysten Jahve, utan
en oändligt kärleksfull vilja. Mot talet
om kristendomens avblomstring ha de
opponerat och i stäUet jublat,
att’”seklet är ungt av gud” (Manfred Björquist).
En fördjupad, förädlad och renad
kristendoms segertåg ha de vittnat om och
med icke så litet övermod predikat
in-tellektualismens nederlag i striden mot
de irrationella makterna. Att utifrån
detta bedömande av det1, religiösa läget
se världskriget som en tuktan av gud
blir onekligen en smula ansträngt.
Vad som framför allt stämt den
mo-därna teologiens representanter till
lovprisande av kristendomen har som
bekant varit denna religions påstådda
etiska höghet. Tesen har städse från
det hållet varit den, att moraliteten
ingenstädes nått en högre fullkomning än
i kristendomen. En fördjupad, förädlad
och renad kristendom på segertåg borde
alltså rimligtvis innebära en
frammarsch för den högsta och
fullkomligaste moral. Och så kommer mitt i
all denna växande förträfflighet étt
av-grundsutbrott av ondska, mera
fasansfullt och vederstyggligt än under
de tider, då världen ännu icke nåtts
av den stjärntindrande moraliteten i
förkunnelsen från Nasareth.
För vanligt sunt förnuft måste det
te sig som en gåta, att just de nationer,
som i århundraden varit kristnade, de
äro nu med i krigets häxdans.
Kristen diplomati utförde preludiet, och
kristna äro de folk som spela
huvudrollerna i den stora folkslaktningen.
Ja, det vore en gåta, därest talet
om kristendomens förmåga att skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
