Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Jungnér, Richard: Världskriget ur rasbiologisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
desto mindre ofta upprepade påståendet,
”att mänskligheten skulle bliva bättre
. och ädlare efter och genom krigen*’. Och
dock måste varje biolog, som har
blicken öppen * för
ärftlighetsproble-mens hela ipänsklighetens
utveckling omfattande betydelse, veta med
sig att han sitter inne med ett
stort antal sådana bevis mot krigets
förträfflighet.
Men vad är det då, som varit orsaken
till tystnaden? Har det kanske varit
misströstan om de goda verkningarna
.av dylika bevis på av naturen
enfaldiga och suggererade eller råa och
hänsynslösa krigsivrare, eller har man
kanske varit rädd för hånet, har man
fruktat epitetet fredsfår och liknande
öknamn, eller har man kanske icke ansett
tiden ännu vara inne, då det med utr
sikt till framgång vore möjligt att tala
ett sansat sanningens ord, eller har
krigsentusiasmen gripit till och med
rasbiologerna själva, så att dessa
förlorat all sans och besinning. Vare
härmed huru som helst. Vad mig själv
beträffar har dröjsmålet med att säga
min mening berott på, att jag väntat,
att större ’auktoriteter på det biologiska
området än jaig skulle taga till orda.
Ett är i alla fall säkert. Det nu
pågående världskriget liksom över huvud
taget alla och mest de nutida krigen
äro för hela mänsklighetens
rasbiologiska utveckling en olycka, ett så
kallat nedbrytande eller nedrivande urval.
Och nedbrytningen skall kanske gå så
långt, att vi icke skola behöva befara,
att en framtida generation en gång —
liksom åtskilliga biologer redan nu —
skall kunna komma under fund med,
vilka arvsenheter och
utvecklingsmöjligheter som genom kriget berövats män-
niskosläktet; intelligensen skall
måhända sjunka till en så låg nivå, att ingen
mera skall förmå att uppfatta, huru
berättigat det vore, att denna
framtida generation på det skarpaste
förebrådde oss, sina fäder, att vi av feghet,
undfallenhet och dådlös slapphet tillåtit
människoslaktandet och varit med
därom, och att vi därigenom sänkt
människovärdet och möjliggjort att homo
sapiens i sin helhet och såsom art
kanske ohjälpligt degenererat.
Ifrån paläontologien veta vi att under
alla tidsåldrar varje ny art, som
tillkommit, alltjämt genom naturligt urval
utvecklat sig vågformigt, så småningom
anpassat sig för omgivningen och
därunder nått en allt högre utbildning,
till dess kulminationspunkten nåtts,
varefter ett nedrivande urval tämligen
hastigt störtat ned arten i en djup
vågdal, varefter den så småningom
avty-nat eller på en gång dött bort. Och
varför skulle det då icke gå så även med
människan? Eller varför skulle hon
mot naturens lag befrias från en
slutlig undergång? Det vore ju lönlöst att
utan vidare spjärna emot naturens lag,
naturens ordning. Ja, det är sant, i stort
sett måste det väl också en gång gå
därhän även med homosapiens, såsom
Linné kallade människan, därför att
hon eger ett mycket högre utvecklat
förstånd än andra djur. Men just
detta förstånd borde dock, som man tycker,
förhjälpa henne därtill, att icke, såsom
art betraktad, liksom så många mindre
begåvade djurarter, helt plötsligt
omkomma såsom offer för sin egen
dumhet. När en art sålunda gått sin
undergång tillmötes, så har det berott på
att individerna icke förstått de faror,
som hotat deras tillvaro. Men detsain-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
