Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1916 - Jungnér, Richard: Världskriget ur rasbiologisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skurkegenskaper. Vi skulle då genom
mulalion eller också genom kombination
få t. ex. hämdgirighet parad med
beslutsamhet, hat parat med förmåga av
intia-tiv, mordlust parad med påpasslighet o.
s. v. Mutationer till de nämndai goda
egenskaperna kunna nog för övrigt
säkrare och mera ostört försiggå under
fredstid. Men om de understundom
ostörda av de dåliga kunna tänkas utvecklas
i krig, så utjämnas de med all
sannolikhet dock av den kroppens och själens
slapphet, som väl ofta nog blir resultatet
av ett förslöande löpgravskrig eller av
en lång fångenskap i fiendeland, en
slöhet, som på annat håll blir
övervägande.
Och varför skulle mutationer sådana
som de nu nämnda vara otänkbara?
Men tro vi icke på mutationerna till det
sämre, så få vi heller icke lita på sådana
till det bättre. Ty släktets bestånd får
icke, lika litet som fosterlandets väl,
byggas på en serie av slum-par.
Med bestämdhet veta vi emellertid,
såsom nämnt, icke mycket om
mutationerna, men det lilla vi veta tillsammans
med vad som måste anses möjligt, är
nog och me*r än nog, för att vi må akta
oss för krigets galenskap.
Och nu komma vi åter till
urvalet. Att ett nutida krig måste
betraktas såsom ett nedrivande sådant, är
redan omtfalat. Mellan åren 1870 och
1914 hörde man ofta i Tyskland klagas
över, att miänniskorna voro så dåliga,
där förekommo så många brott, dessas
antal ökades mer och mer, procenten av
de vansinniga ökades likaledes, fallen
av psykopatier av olika slag tilltogo. ”Ett
krig skulle göra gott”, sade man. Man
förstod i sin blindhet ej, att uselheten
härledde sig just från kriget, och att ett
nytt krig skulle såväl genom
nedbrytande urval som möjligen också genom
mutation till det sämre göra släktet ännu
uslare.
En period av fred däremot måste
betraktas såsom ett uppbyggande
urval, enär de företrädesvis goda
arvsenheterna och de bättre individerna så
småningom under kampen för tillvaron
i fredstid kunna bliva proportionsvis till
antalet flera. Men ju längre
nedrivnin-gen av de goda egenskaperna
avancerat, desto längre tid erfordras det att
återuppbygga vad som ödelagts. Man
må komma ihåg, att all livets fredliga id
och strid och allt fredligt arbete icke
heller är annat än en stor, om, än ofta
i många avseenden för den oinvigde
åskådaren omärkligt och långsamt
försiggående, kamp för tillvaron, en
täv-lingskamp på livets* arena, där de bästa
naturliga anlagen i förening med den
största kraften och intelligensen
ovillkorligen, om än mången gång endast
steg för steg och till och med, ifall en
lång och förödande krigsperiod föregått
fredsperioden, först efter sekellånga
strider, dock till sist måste segra. Därför
stå efter tider av långvarig fred både
kultur och civilisation på en högre nivå
än efter långa krig. Kriget däremot
river ned vad: det fredliga arbetet byggt
upp. Endast de grenar av kulturen —
och dessa äro beklagligtvis ingalunda
så få —, som arbeta i barbariets tjänst,
byggas under kriget upp och nå då sin
kulminationspunkt. Utvecklingen, som
alltjämt går i vågor, beskriver efter en
lång krigsperiod en djup vågdal.
Genom det naturliga urvalet —
inclu-sive könsurvalet, såvida icke kvinnans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
