Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ret. Men den nya samlingen är
ljusare. Den ger intryck av ljus, som
återvänder, helande och ljuvt som
blott ljuset är, men dock ett
återvändande ljus, vilket mindre
symboliserar hoppet än den stämning, som
uttalas i dikten:
Minnenas minne.
Näsen och. öarna knyta
om vidden sitt blånande band.
Solfallsglittrande bryta
stillsamma .vågor mot land,
burna från västerns fjärran
hit till min strand.
Hemmets och minnenas visa
i hjärtat ekande vän
tyckes mig smeka och lisa;
böja jag vill mina knän.
Likväl, ur fjärran röster
draga mig — hän.
Likväl! En underbar vila
känner jag dröjande kvar.
Huru än stunderna ila
den jag i hjärtat har
gömd som — minnenas minne,
solfvlld och klar.
Det var Hallands havskust som
gav Ullmans första dikt dess glans
av sval sol över mjuk ödslighet, dess
klang av sprött men stålande
vågbrus mot hårda klippor. Den har
levat där alltsedan fast stundom
bleknande i minnets fjärran, den
lever där ännu lik sig som förr fast
kanske ej helt densamma. Havet
finns där men havets storhet anas
mer som något skrämmande än den
framträder i sin befriande, lyftande
makt. Solen finns där, den älskas,
den anropas med hela lidelsen hos
den, som vandrat i mörkret, men
den skildras sällan i stolt och fri
glädje. Det är ej sommardagens
sorgfria blånad, ej morgonens ljusa
skytak, som välver sig över
diktarens land, utan ett stilla ljus, ofta
vemodigt, ofta avgränsat av moln,
som båda åskvädrets beklämning.
Ty den livserfarenhet dikterna
röja passar ej den ofördunklade so-
len. Skaldens lynne är detsamma
som förr: ett lynne som törstar
efter godhet och begär godhet av sig
självt. Ett lynne vars strider och
konflikter i ovanlig grad ligga på
det etiska området. Diktaren söker
naturligtvis som andra lyckan. Men
han känner sig ock kallad, till
pliktens väg, och därför känner han sig,
när lyckan sviker, manad att lägga
skulden hos sig själv, att fatta
olyckan som straff för ouppfyllda
plikter. Han tillbakavisar denna
föreställning i dikten Och livet
leker, men han hämtar ej någon
hugnad av tillbakavisandet; tvärtom
tycks i viss mån känslan av egen
skuld ha varit honom en tröst över
livets bitterhet. I en annan dikt
hämtar han fullt följdriktigt tröst
av en stämning född av en
tillfälligt hörd melodi, vilken tycks
innebära, att livet förlåtit honom.
Man ser lätt, vilken vekhet detta
lynne rymmer. Man ser, att med ett
sådant lynne måste livet färdas hårt.
Diktsamlingen bär också ständiga
vittnesbörd om kamp och strid,
vilken snarare överståtts än
övervunnits — men det är vackert så. Det
är sin egen, ej mänsklighetens strid
diktaren strider. Han brottas
varken med idéer eller med åsikter utan
rätt och slätt med pliktbudet.
Denna grundstämning präglar ock de
krigsdikter boken rymmer. D. v. s.
ordet krigsdikter får icke alls tagas
som åsyftande krigisk stämning
eller ens partitagande i världskriget.
Han tillämpar på detta sin egen
godhetsetik. Han. diktar om jorden,
vilken han tycker måste lida just
nu som en moder för sina barn.
Eller han förhärligar i sina
land-stormsdikter den enkla
fosterlands-plikten mot Sverge, en plikt som
renar viljan och föder trohet.
Formen är enkel. Han nyttjar få
egenartade eller starkt målande ord.
Blott sällan möter man ett skift-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
