Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
junktens midnatts predikan
bl. a. i namnet Linden) eller från
den skald, vilkens tradition 90-talet
i viss mån upptog, Viktor Rydberg
(stjärnan, som längtar efter
förintelse i Det återvunna Eden,
fanns ju ock i Livslust ocn
livsleda).
Det må emellertid genast sägas,
att detta ej bör klandras som något
fult plagiat. Vår tid övervärderar
diktens originalitet. Äldre svenske
diktare funno det absolut tillåtet, ja
berömvärt att fullfölja, variera ocii
anspela på kända motiv och
tongångar. Naturligtvis är den originella
dikten i och för sig den högsta. Men
vården av god litterär tradition är
heller ingenting att förakta.
Grundtonen i Stjernes diktning är
folklig idealism. D. v. s. idealismen
är det ursprungliga, och folkligheten
det senare tillkomna. Han är eller
verkar en överklassidealist, som
älskar folket och kämpar för att det
må vinna sin rätt. Icke som skulle
^isor och vers vara politiska.
Men hela deras åskådning visar, att
skalden icke blott talar vackert om
folket utan ock vill det väl i alla
avseenden. Deras åskådning är en
idealistisk demokrats.
Liksom hos Josephson finns hos
Stjerne en viss medveten naivitet.
Men i motsats mot dennes ligger
Stjernes naivitet i upptagandet av
vissa folkliga uttryckssätt. Dock ej
drastiskt folkliga. Någon egentlig
realism finns ej hos honom. Hans
folklighet håller sig till allmänna
föreställningar. Överhuvud ligger
hans största förmåga i att kunna
behandla allmänna motiv med
uppriktig känsla. Hans viktigaste
motivkretsar äro ädel kärlek och
frisinnad sedlighet. Enkla vackra
känslor såsom naturhänförelse och
mänsklig godhet giva honom hans
högsta lycka. Sorgen saknas visst
icke, men den är aldrig hemsk eller
söndersliten. Sjunger diktaren om
alltings förgänglighet, så finns dock
alltid en orubblig livstro klar och
harmonisk på djupet. T. o. m. den
ovannämnda dikten om spökena
slutar med att författaren drager en
hugnesam tillämpning ur
benran-gelsdansen å kyrkogården. Harmas
han över människors trångsinthet
eller snålhet, tyr han trygg till
hoppet, att synden har sitt straff i sig
själv..
Denna harmoni medför, att hans
ordval är vackert men ej säreget,
att hans vers är regelbunden och väl
rimmad men ej eftertraktar några
rytmiska nyheter, att hans
formgivning alltid är ofelbart säker och
väl-klingande. Ganska mycket älskar
han versmått med långa rader, som
passa för hans mjukt och
harmoniskt böljande rytm. Vad han
säger är alltid färdigt och klart;
endast sällan märker man i hans
dikter en ton, som öppnar aningens väg
till något osagt.
En • diktsamling, som visserligen
utkommit 1915 och tydligt märkts
av årets händelser men dock
präglas av en redan långt före
kris-och krigstiden utbildad egenart, är
Gustaf Ullmans: Ur livets
visor.* Gustaf Ullman tillhör
den skaldeskola som kom närmast
efter 90-talet, den grupp av mest
skånska lyriker som uppstod och
utbildades under 1900-talets första år;
den lyriska diktarvår, som då
blomstrade upp ung och löftesrik men
sedan fått kämpa hårt för att ej
kvävas av prosan. Det klang ej heller
mycken segerviss skaldefröjd ur
Ullmans näst sista diktsamling
Kärlek. Närmast gav den intryck av
ett ädelt sinnes slocknande i mörk-
* Bonnier, pris 2,25 — vackert utstyrd!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
