Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedeman, Ejnar: Sovande samveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sovande samveten*
För TIDEN av EJNAR HEDEMAN.
Huru orimligt det än kan låta,
saknas det icke människor, som
■ännu bestämt vidhålla, att det nu
pågående, ohyggliga kriget har en
•allmän kulturell uppgift att fylla.
Man träffar dem överallt och när
som helst, oftast vid tillfällen, då
något nytt meddelande från
krigs-Jiärdarna, om också blott för en
flyktig stund, jagat upp
blygseli*öd-2iaden på ens kinder vid tanken på
att tillhöra en mänsklighet, som i
•dessa yttersta dagar förgätit alla
rättsbud. Dessa herrar och damer
— ty de förekomma sorgligt nog
lika allmänt inom båda könen —
utveckla med pinsam utförlighet
sina ”teorier” om det
välsignelse-bringande inflytande, som den stora
ofreden utövat på folksjälen i de
olika länderna. — Är det icke sant
— utropa de med ett patetiskt
uttryck över sina anleten — är det
icke sant, att krigstrumman väcker
ädla känslor till liv i våra hjärtan,
riktar blicken högre och vidare,
giver ideell lyftning åt allt vad vi
företaga oss, skapar offervillighet
och solidaritetskänsla och »liksom
knyter ett intimt band mellan
forntid och samtid, mellan våra ärorika
Tiden n:r 3, 1916.
förfäder och deras ättlingar! — Det
är inte lönt att komma stickande
med några invändningar, de
drunkna ömkligt i denna vältaliga svada,
som brusar mot en likt en
skogsbäck i vårbrytningen. Intet kan
rubba deras övertygelse, den är
hård som berget, och man sitter
ängsligt försagd och undrar, om inte
krigsodjurets tentaklar utföra sitt
grymma förstörelseverk även i de
neutrala länderna.
Dömen icke! sade en gång en av
de ädlaste människor som — liksom
alla andra — fåfängt stred mot den
mänskliga ondskan. Nej, dömen
icke, ty då skulle domen kanske
främst krossa oss själva. Likväl
gi-ves det stunder — ack, de
återkomma blott alltför sällan, då vi känna
oss skyldiga att träda fram, trots
vår skröplighet och med kraft av
den lilla gnista, som är en del av vår
mänskliga guddom, upptaga
striden mot det tätnande mörkret
omkring oss. Vi göra det kanske blott
för att rädda oss själva, för att fria
våra samveten från skuldbördan,
men det förringar lika litet vår
insats, som t. ex. den lilla
hackspettens ihärdiga kamp mot skogarna»
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
