Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1916 - Hedeman, Ejnar: Sovande samveten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skadliga insekter blir mindre nyttig*
för att den tjänar själviska
ändamål. Aldrig har varje liten röst
varit dyrbarare än nu, aldrig en
handling, hur svag och trevande den
än kan tyckas, betytt mera, än i
dessa dagar, då våldets
storm-kör brusar över världen. Vi som
vilja frälsa oss själva från
undergången, vi kunna icke undgå att
rycka andra med oss, att väcka
dessa slumrande själar, som intet
högre önska än att åter skåda
dagens vita ljus, fastän de gripits av
den modlösa resignation, som
följer stora olyckor i spåren. Kanske
skola vi en gång belönas med den
tillfredsställelsen att åtminstone äga
en liten glimt av hopp och
förtröstan; när lidelserna flammat ut och
det gäller att börja återbygga vad
som nu är ruiner.
Huru mycket har man inte talat
om att begränsa kriget, i
synnerhet i dess första skede. Ännu står
ju inte heller hela världen i lågor,
ännu finns det länder, som icke
dragits in i virveln, ännu hoppas man
att många av jordens folk skola
bliva skonade. Och likväl, hur
få-vitskt är icke detta tal om krigets
begränsning. Som en cyklon
sveper det in över land och hav, som
en pestvind, vilken icke ens de
högsta och brantaste bergsmurar kunna
hejda. Överallt slå dess smittofrön
rot, blomma och ’bära frukter,
vilkas namn äro: onda lidelser, hat,
småsinne och själviskhet, alldeles
som i medeltidens symboliska
läro-spel. Intet folk har blivit skonat,
och ligga också deras städer och
byar icke i grus, så torde det likväl
icke vara mycket, som återstår av
dess andliga ägodelar.
Det är onödigt att dröja vid alla
dem, som ockra med sina
medmänniskors nödställda belägenhet, dem
som för guldets klang glömma
heder och rätt, som icke ens fästa
avseende vid sitt eget anseende. De’
finnas i alla läger, de sky icke ens
dagens ljus för sina nattsvarta
gärningar, och de välsigna med
skrovliga stämmor den makt, som släppte
lös krigets furie i världen.
Nej, jag tänker på de stumma och.
likgiltiga, de, som icke låta sig:
oroas av något annat, än vad som
direkt berör dem själva, dessa
lugna, självbelåtna individer, som slött
ögna igenom tidningarnas
krigs-spÄlter efter middagsmål tiderna
men vid kvällstimmarnas kafébesök
diskutera ekivoka historier med ett
intresse, som icke dör ut ens*när
den sista matta glödlampan släckes
över tommä, vita marmorskivor.
Vilka levande bevis äro icke de för
krigets demoraliserande inflytande
även i de s. k. skonade länderna,
dessa helt visst hederliga och
tadelfria samhällsmedlemmar. —
Jag-mötte en av dem i fjol våras. Talet
föll på den då nyss timade
Lusita-nia-katastrofen. Hans första ord
voro, medån hans ögon strålade av
oförställd beundran: ”Tänk en så
skicklig karl, den där!” Med ”den
där” syftade han på den tyska
undervattensbåtens befälhavare.
Och-även han hade ett aktat namn i
samhället !
Huru främmande stå icke dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
