Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1916 - Gjelsvik, N. M.: Fredsförhoppningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kela Frankrike kom att förnimma
något av den stora skräcken från
1871, detta gjorde vad det kunde
för att stålsätta fransmännen. Man
måste därför utgå ifrån, att även
dessa äro villiga att under tre års
tid göra de tyngsta offer, om blott
en slutlig seger därmed kan
uppnås. Fords fredsexpedition och
andra liknande företag kunna, huru
tilltalande de än äro, sedda ur ideell
synpunkt, när de, som i detta fall,
äro utslag av en stor
människokärlek, icke ensamma uträtta mycket
för sitt ändamål. Först när de
militära förutsättningarna för en fred
äro tillfinnandes, äro de stridande
villiga att lyssna till fredsröster
från utomstående. Då kan det
hända, att en eller annan statsman
uttalar idealisternas och de neutralas
människovänliga önskningar på ett
sätt, som har att betyda, att de
krigförande böra taga hänsyn till
sådana goda önskningar och inse,
vilket värde och välsignelse freden
medför.
Är det då otänkbart, att det
skulle finnas något litet hopp att
få fred förrän om tre år? Jo, jag
är ense med dem, som mena att fred
kan komma på tal tidigare under
vissa villkor: 1) att västmakterna
få de nya miljonhärarna färdiga till
sommaren; 2) att de i ett enda slag
koncentrera hela sin kraft på att
bryta igenom de tyska linjerna; och
3) att dettä företag misslyckas. Då
kan det finnas hopp om att de
krigförande makterna inse: Någon
slutlig seger såtillvida, att den ena
parten totalt krossas, blev det icke den
här gången. Det är därför bäst att
först som sist söka uppnå de
fredsvillkor, som läget och tillfället
erbjuda. Vapnen leda icke till något
avgörande, och diplomaterna få i
stället ordet.
Det är ovisst, om västmakterna
kunna känna sig nog starka att till
sommaren verkställa sin stora offen-
siv. Och om de göra det redan i
sommar, finns det all anledning att
tro, att de komma att misslyckas,
och resultatet endast blir en ännu
större manspillan än vid något av
deras genombrottsförsök hitintills.
Därav kunna således de militära
förutsättningarna för ett fredsslut
komma att framkallas. Men då är
det egentligen centralmakterna, som
dragit det längsta strået, i det att
de på alla fronterna — i öster,
väster och söder — stå på erövrad
mark. Kriget måste likväl då ha
kostat även dessa så mycket, att de
ha föga anledning att antaga, att
de skola förtjäna på krigets
fortsättande, och de torde därför bli
rimliga vid uppsättandet av sina
fredsvillkor.
Jag menar således, att det kan
finnas ett hopp om fred till hösten,
men det hoppet är ej stort.
Mången menar, att
centralmakterna ej skola kunna hålla ut stort
längre, även om man icke skulle
räkna med en fransk-engelsk
offensiv. De äro innestängda liksom i
en stor fästning och måste giva sig
om någon tid. Det gäller blott för
de omringande belägringskraftema
att hålla ut.
Jag tror ej på framgången av
ett dylikt utmattningskri g.
Man vet, att den tyska regeringen
tidigt nog satte folket på rationer.
Och tyskarna på rationer kunna
hålla ut länge nog, i synnerhet nu,
sedan de fått en införselport
öppnad i söder. Hade den tyska
regeringen ej med sådant förutseende
och bestämdhet påbjudit och
genomfört rationssystemet, och hade
väggen mot söder fortfarande varit
stängd, då skulle saken ha ställt
sig annorlunda.
I väntan på sommaren ligger
ingen av makterna på latsidan. Såväl
tyskar som österrikare hålla nu på
att sätta de serbiska järnvägarna i
stånd, och det torde väl icke råda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
