Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Elgström, Anna Lenah: Tvångsföreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvångsföreställningar,
För TIDEN av ANNA LEN AH ELGSTRÖM.
Huru avlägsen tyckes icke den tid
vara, då världen hade fred — huru
fjärran oss själva nu, de varelser
vi voro då — så mycket gladare,
tanklösare och mera tillitsfulla om
världens inneboende förnuft och
harmoni, än vi nu äro, efter alla de
bittra läxor kriget lärt oss, de
hemska inblickar i de lagar, som i
verkligheten styra världen, vi fått genom
det.
Jag talar om oss, som, för att
citera Marika Stjemstedts träffande
ord, ”upplevt kriget”. Sådana
vi voro före denna upplevelse
kunna vi aldrig bli — därtill ha vi
hört för mycket av det man aldrig
glömmer. Yi ha hört alla de
krigförande försäkra, att de alla äro
anfallna, att de alla velat freden, att
de alla kämpa för sin existens.
Jämsides med detta ha vi upplevt
att höra huru diplomaterna, till
synes utan en aning om det intill
döden löjliga i sin begäran,
ämbets-mässigt lugnt hemställa till sina
respektive regeringar om icke
stunden snart är inne att fastställa vad
striden egentligen gäller. Tror Ni
man någonsin kan glömma den
känsla av att leva i en-mardröm
man erfar, då man hör sådant och
måste fråga sig: Är det hela då
bara ett enda gigantiskt misstag?
Beror då världens väl och ve
endast på godtyckliga
tvångsföreställningar ? Och så måste man svara ja
på denna sin fråga. Ty till sin
djupaste grund vilar ju hela denna
världsolycka på den till synes out-
rotliga idén om krigets
nödvändighet överhuvudtaget, en
tvångsföreställning, vilken, även i kretsar,
där man endast håller på det som
ultima ratio, men ogillar det som
prima ratio, är så djupt rotad att
det tyckes ta emot i hjärnorna att
tänka sig något annat. Denna
tvångsföreställning har ju
framkallat rustningsivern staterna
emellan — en iver som ju emellertid
även den bottnar i en
tvångsföreställning om kapprustningars
effektivitet. Dess fullständiga
felaktighet påpekades ju redan av Campbell
Bannerman, då han på sin tid, som
Englands premierminister, erbjöd
Tyskland ”a na val holiday”. Gick
Tyskland med på förslaget och
upphörde att rusta skulle England göra
detsamma — då sparade bägge
länderna sina pengar och ställningen
dem emellan förblev oförändrad.
Men rustade Tyskland däremot
vidare skulle England naturligtvis
göra likaså, vadan ställningen
mellan dem även i så fall skulle
kvarstå oförändrad — utom i fråga om
pengarna, som ju då gått åt — för
intet. Man skulle tycka att även
det medelmåttigaste förnuft borde
ha insett dårskapen av att fortsätta
rustningarna i ett Europa, där alla
rustade så precis lika intensivt, att
proportionerna av staternas
väm-kraft, hur än kvantiteterna ökades,
alltjämt förblev oförändrad, så att
man till slut ju egentligen bara
åstadkom att striderna blevo
blödigare, förlusterna av krigsmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
