Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Elgström, Anna Lenah: Tvångsföreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en lyckligare framtid med dess
överlägsenhet över vår arma ge-,
neration, utökar med
barnbarnsbarnens vanliga, kyliga
likgiltighet för misslyckade förfäder,
kommer att’ anse att
mödrarna gjorde mänskligheten en otjänst
med sin tjänstvillighet, sitt
hjälpande. Fast en sådan visdom
måste synas oss stackare, kedjade vid
våra hjärtan, våra kära, vår arma
generation, omöjlig och onaturlig.
På samma sätt hå fredsvänner och
socialister betalt tribut för sin
med-delaktighet i sin generation genom
att draga ut i kriget och villigt
avge sina röster för krigsbudgeten
utan alla rävst er om orsaken, i god
tro på de ledandes försäkringar att
fosterlandet blivit lömskt
överfallet. Detsamma skulle ju vi svenska
fredsvänner och socialister göra i
samma läge och talade ledarna
sanning, skulle vi ju blott göra vår
självklara plikt att skydda vår
frihet och kultur. Men talade de
osanning skulle vi, lika litet som våra
utländska bröder och systrar, förmå
kontrollera dem, skulle, så som allt
är ordnat på nuvarande stadium,
vara tvungna att blott blint gå på,
som de, så snart första skottet
fallit.
Ty även de mest reformivrande
medlemmar av ett hus, som råkat i
brand, tänka icke på annat än att
släcka, så länge lågorna stå mot
skyn. I en kris sådan som denna är
det förklarligt, ja, naturligt för oss
svaga människor att vi måste
koncentrera oss på det närmaste och
nödvändigaste och släppa allt
annat — orka icke med mer än en dag
i sänder, måste hjälpa oss fram med
nödfallsutvägar, nödfallstänkande,
ur-hand-i-munfilosofi. Framtiden
skall heller icke missakta oss för
detta — utan för att vi icke kunde
förebygga förhållanden, som
skulle tvinga oss till dylikt, för att
vi inte visste bättre än att låta dem
hållas som sålde oss — för att vi
inte gjorde något förut. Men
efteråt, tänker man, efteråt skall
det naturligtvis bli annat av! Ett
Ramaskri kommer att höjas —
underligt, underligt, tänker man, att
det icke redan ljuder. — Aldrig,
aldrig mer ett sådant vanvett mellan
oss, O, alla jordens folk! Nu ha
vi sett och lärt och betalat
miljoners död för vår bittra lärdom! Nu
fordra vi ett slut på det system, som
fört till sådana fasansfulla följder,
till en osäkerhet, ett tvetydigt
dunkel, ett skräcktillstånd sådant, att
det kunnat kulminera i
världskrigets galenskap! Ned, ned med de
missförhållanden, vilka gjort det
möjligt för några få att obemärkt
leda massan likt en hjord fram till
avgrunden, i vilken den måste lyda
befallningen att kasta sig, emedan
det var för sent att neka och fråga
— det vanvett, som gjort det
möjligt att utlämna folket till strid och
död, för mål om vilka det föga
eller intet visste! Upp alla folk, för
att utrota de tvångsföreställningar,
som gjort oss blinda och döva för
förnuftets röst, den okunnighet och
dumhet, vilken möjliggjort att
underkasta oss ett dylikt
vanvettssy-stem och som gjort oss till ett
sådant lätt byte för massuggestionen,
krigshypnosen! Upp till arbete för
att säkra oss mot dylikt, till
strävan för människovärdigare former
för folkens mellanhavanden, en
kontrollerad utrikespolitik, en
folkens medbestämmanderätt, vilken
icke är en chimär som nu! Till
arbete för freden, för att verka för
att fredssträvandena lyftas på ett
hedrat officiellt plan, bli en viktig
medfaktor i nationernas inbördes
ställning, en betydelsefull länk i
ut-rikes- såväl som i inrikespolitiken
— tills arbetet för rätten och
kulturen blir ett lika vördat
pliktbegrepp, som nu krigsarbetet och
ansett lika fosterländskt! Upp, verka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
