Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Elgström, Anna Lenah: Tvångsföreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tills vår strävan krönts med
framgång oeh kriget som högsta forum
•ersatts med Rätten! Ned, till de
understa fibrerna av de fördomar
och vaneföreställningar, som hindra
och handicapa oss och ryck upp
dem med roten — en oförsonlig
utrotning av alla de sega trådar av
brutalitet, som visat sig i vårt
alltför lätta accepterande av de
rätts-kränkningar, vilka kriget
förorsakat, vårt alltför villiga lyssnande
till dem, som bagatellisera eller
smäda kulturen, allt som lagt i
dagen att vår kännedom om och vår
vördnad för kulturen och Rätten
och därmed vår kärlek till freden,
•såsom varande deras enda
existensmöjlighet, varit alltför svag, alltför
mycket av yttre sken! Upp till
arbete för att stärka dem, för att i
folkets medvetande få in den rätta
uppfattningen av ansvar gentemot
framtiden, för att ur detta
medvetande få bort den onda
tvångsföreställningen om krigets
nödvändighet och överhöghet och i folkens
själ kröna Rättens och kulturens
majestät, över vilket intet finnes —
den enda grunden för en förnuftig,
•en människovärdig framtid! O, alla
folk, skall världen bestå eller
kriget bestå, skall kulturen fortsätta
^ller icke? Skall den det, måste
~vi in på denna väg! O, alla folk,
-aldrig, aldrig mer tillbaka till
vanvettet !
Man lyssnar efter dessa rop, man
spänner hela sin varelse i väntan på
detta världsskri — det måste ju
ljuda snart, det måste skria från
<den bloddränkta marken, från alla
de sonlösa fäderna och mödrarna,
de ödelagda länderna, den kränkta
Rätten, den skingrade kulturen.
Man väntar och väntar, men
ingenting höres och en fasansfull
aning smyger sig på en, växer allt
starkare. Vad är det man hör i
stället — vad är det för mummel,
som ljuder i allt vidare och vidare
Tiden n:t 5, 1916.
kretsar, som blir till klara ord,
höga rop? De gamla
tvångsföreställningarna, de gamla reaktionära
fördomarna, som bringat kriget
och som man därför skulle trott
omöjliga, förbannade, förbjudna —
det är de — de — vilka ju ge sig
alltmera luft, som fylla mer och
mer av atmosfären, tills de bilda
tankesfären, inom vilken flertalets
medvetande hemvant rör sig! Är
det möjligt? Äro verkligen de, som
önskat kriget för vissa syftens
skull, så nära att få dem
förverkligade? Ha de då verkligen fått så
sorgligt rätt i sin kalkyl att alla de
gamla tvångsföreställningar, vilka
passat och hört till kriget som
slidan till värjan, det
nödfallstänkande, som hjälpt folken att bära
krigets dagar, i stället för att redan
därigenom märkas som odugligt för
normala förhållanden, tvärtom till
följd därav blir så heligt och
dyrbart att det kan göras till fredens
norm? Skola då alla de spå sant,
vilka i hundratals krigsböcker före
kriget siade om den ”nationella
hänförelse”, som skulle väckas
därav och komma folket att även efter
det lyda och underkasta sig allt i
en pliktuppfyllelse, som inte
frågar efter vad det är för en plikt
den uppfyller, därför att ”allt är
rätt som gagnar fosterlandet”!
Skall det verkligen t bli så, skall
ingen märka, vilken förfalskning av
människans värdighet, av livets
djupaste och sannaste värden,
vilket återfall i barbari, legaliseringen
av en sådan livsåskådning innebär
— utan att vi räddningslöst skola
få stridens lön, utmattningens följd
— den sociala och politiska
reaktionen över oss när kriget slutar?
Och detta icke blott i de länder,
som föra krig, utan även hos de
neutrala, de vilka ännu stå
avsides, likt åskådarna av en eldsvåda,
ett skeppsbrott. Men d e borde
väl åtminstone i sin relativa fred
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
