Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Elgström, Anna Lenah: Tvångsföreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längden skulle bespara oss oeh
andra folk desslikes, det annars in i
det godtyckligt oändliga sig
multiplicerande rustandet med ”grovt
artilleri” och annat sådant. Men
man hejdas i detta sista skäl av en
smygande misstanke om dess
olämplighet att inverka på dem, vilka
tala så och som man därför måste
tro i hemlighet hålla det grova
artilleriet kärare än freden.
Ty det man har kärast tror
man mest på — det man vill, det
försöker man åtminstone sätta
igenom. Den verklighet vi ha
omkring oss är i gott som i ont
resultatet av mänsklig vilja — till
framsteg eller gensträvighet — men i
varje fall vilja. Nuläget står icke
isolerat i tiden, har icke gjort sig
självt, utan föregåtts av en förtid,
vilken skapat det och skall
efterföljas av en framtid, som v i skola
skapa. Denna enkla sanning måste
uttalas så ofta, emedan den ännu
oftare glömmes av dem, som
åberopa sig på sitt verklighetssinne,
vilket förbjuder dem att tro på någon
ändring av det bestående, men
tilllåter dem frossa i beskrivningen av
en otro på framsteg och
förbättring, vilken ju är en lika stor tro
som vår, fast i negativ riktning.
Bestod världen bara av dem skulle
heller ingen förbättring kunna ske
— arbetar ingen på att något
ändrar sig ändras heller ingenting,
strävar man bakåt, går det bakut.
Men tydligen har världen
åtminstone förr i tiden bestått även av
andra än sådana, och deras
invändningar kunna därför icke
karaktäriseras annat än som de
obotfärdi-gas förhinder. De förbättringar
t. ex. i rättsmedvetandet och
rättsväsendet, vilka markeras av
enskilda tvisters slitande genom
domstol i stället för genom vapenmakt,
som i forntiden, äro ju resultat —
ieke av en plötslig omvälvning i
människonaturen — utan av en
stegring i den mänskliga viljan —^
till förbättring. Dylikt visar att
intet övernaturligt eller naturligt
skäl finnes, som hindrar staterna
att gå samma väg — ^isar att
vilja vi ha fred måste det
också bli fred, t. o. m. evig.
Men för att komma dit måste
man arbeta på att alla skola
komma att vilja det, så som opinionen
i flydda tider arbetade fram avsky
för slavhandeln oeh även lyckades
avskaffa den. Det finnes intet i
världen som hindrar oss att
avskaffa kriget som folkets domstol,
utom den mänskliga otron, den
mänskliga oviljan. Men har
verkligen världskrigets elände varit
förgäves, har icke allt det förfärliga
som skett räckt till för att väcka
och varna oss, skall denna
världskatastrof ha kunnat ställa sin fråga
till mänskligheten: ”Skall kriget
fortsätta eller skall kulturen det,
skall människosläktet bestå eller
skall kriget bestå?” och allas vår
tystnad svarat: Kriget, kriget...
ja, då ha vi dömt oss själva och äro
värda vårt öde . . .
Stockholm, mars 1916.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
