Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Elgström, Anna Lenah: Tvångsföreställningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ha förmått bibehålla huvudet så
pass klart, hjärtat så pass rent att
de kunna s e, vad som verkligen
försiggår — äro i stånd att ropa,
varna, försöka rädda — stämma
upp ett gemensamt: O, seJn Eder
för! Låt icke detta förfärliga ha
varit förgäves! Världen måste bli
bättre efter detta, taga varning av
detta! Se’n till, o, se’n till att Ni
icke göra den sämre!
Men nej, ingen rör en hand — till
sin förfäran märker man att denna
världskatastrof för majoriteten här
hemma (hur skrämd den än i
början var) redan hunnit bli något
normalt, detta världskrig endast ett
exemplar av det eviga krig, vilket
periodiskt återkommer efter
mellantider av fred och som hör till
tingens ordning samt skall så
förbli. Och de neutrala tyckas icke
ha någon lust att försöka ändra på
denna ordning, att begagna sin
privilegierade — och därför
förplikti-gande — ställning till kulturens och
förnuftets fromma. De ha i stället
efter den första förskräckelsen satt
sig ganska bra tillrätta igen i status
quo och tillbringa tiden—
åtminstone gör man så i Sverge — med att
förtjäna pengar på kriget, använda
det som vapen i partistriderna och
på lediga stunder håna
fredssträ-varna,
Innan man ännu märkt världens
dvalliknande oförstående för vad
som sker, medan man ännu var
hoppfull (om man någonsin varit
det) skulle man ju möjligen kunnat
tro att fre ds vännerna just nu
måste vara populärare än förr, dels
för att de visat sig som sådana
sanna profeter, då de varnade för den
väpnade freden, vilken de ju med
rätta ansågo förr eller senare skulle
förorsaka krig, dels för att de
möjligen kunde betraktas som
mycket behövliga i en värld, vilken
håller på att gå under av krig.
Men en dylik åsikt skulle ju som
sagt endast bevisa att man ännu
icke fått reda på styrkan av de
tvångsföreställningar, under vilka
vår värld lider, nämligen att kriget
alltid skall finnas och att de, som
tro motsatsen oeh sträva att få slut.
på det, endast bevisa sin brist på
verklighetssinne. Den enda
lärdom en person med verklighetssinne
kan draga av världskriget är
tydligen av den enkla och föga
framsynta art, som proklameras av C. -G.
Laurin i en artikel i
Stockholms-Tidningen: ”Så skall denna stora,
världsbrand, som alla fredsslut
sedan tidernas början, sluta med
”evig fred”. En fred, söm jag;
hoppas skall räcka i 20—30 år,
helst längre, en tid, som jag
innerligt önskar skall av oss svenskar
användas till att anskaffa mycket
grovt artilleri”. Sannerligen kan
man icke förlora hoppet om
mänsklighetens frälsning när man hör
dylikt, till och med av de
intelligentaste. Denna speciella intelligens,
”hoppas” freden skall räcka 20—30
år, ”helst längre”. Men ätt
folken böra göra något mer än
”hoppas” och i viljelös tranche,
överlämnande allt åt de styrandes
godtycke, bara lägga händerna i kors:
och sucka ”helst längre” — det
tyckes han icke längta efter.
Däremot ”önskar” han ”innerligt” att
tiden tills dess tillvaratages i och
för anskaffandet av ”mycket grovt
artilleri”. Att detta måhända icke
är nog, att det kanske möjligen
vore klokare och bättre för
framtiden att även använda tiden till att
söka förebygga nästa krig, till
att ”rusta för freden, icke blott för
kriget” — det tyckes icke hä gått
upp för hr Laurin och alla dem,
vilka tänka som han. Ej heller att ett.
verkligt målmedvetet arbete på
etablerandet av förnuftigare
förhållanden mellan folken, en allvarlig,
allsidig strävan till förändring i det
hittillsvarande systemet kanske i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
