Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märks redan vid första anslaget,
men de hålla ej riktigt vad
anslaget lovar. Även deras tankevärld
är en av stilla resignation, av blekt,
litet trött vemod. Den natur, vari
tankevärlden speglar sig —
Henning är i utpräglad grad
naturdiktare — bär givetvis samma prägel.
Dess element äro dels vattnet,
harmoniskt lugnt i den stilla ån, ödsligt
stilla å de översvämmade ängarna,
tungt och allvarligt ute i havet;
dels rymden, som oftast är
regntung, molnmörk eller höstljus —
nästan aldrig sommarblå; dels
slutligen träden, växtvärldens
allvarligaste väsen, vilka spira uppåt som
författarens drömmar men mista
löv och blom eller stå dystra i
regntöcknet liksom de.
Hennings naturskildring äger ej
Ola Hanssons intima blick för
sällsamma dagrar och glansverkningar;
ej heller har det själsliv han låter
naturen spegla någon Ola Hansonsk
riktning mot det djupa och
hemlighetsfulla. De ord och naturting,
av vilka Henning sammansätter sina
tavlor, äro vanliga nog. Även
versen är ganska enkel till sin
byggnad: också hos honom förhärskar
den 4-radiga strofen, låt vara att
han oftare sammanför två
4-rads-grupper till en strof och gör
rim-flätningen liksom radernas längd
mer omväxlande än Gummeson och
Flensburg. Att han ibland skriver
sonetter, ökar ej originaliteten.
Men hur det är, ordnar han, liksom
den natur han sjunger om, sina
vanliga element så, att tavlorna och
diktklangerna dock bli hans egna.
Som prov må anföras:
September.
Kring glesa vassrör i septembers ljus
dét stilla vattnets silverkransar lyftas,
och. tyst ocli still som avskedstankar
snyftas
går vassens klingande och sköra sus. v
I. viken speglad reser åldrig lund
sin höstdagsskimrande och gyllne fägring,
och långt i fjärran, som en luftig hägring,
förtonar slätten bortom vassars sund.
Det är en stillhet över allt och frid,
som om i vemod livets öga speglar
en klar besinning, trött av hopp och strid.
Ett blad där lossnar, och, till uppbrott
snar,
där faller nu med detta blad, som seglar,
var dröm, som än ett jordiskt fäste har.
Dessutom är den resignerat trötta
tonen ej förhärskande boken
igenom. Mot slutet blir först och
främst versen rikare och mer
energisk. Naturen kvarhåller väl sitt
övervägande tungsinta drag, men
författaren vägrar mer och mer
att låta dess tungsinne nedtrycka
sig. Några kärleksdikter, som där
finnas, äro visserligen hopplösa
nog — måhända giva de klaven till
hela bokens tungsinnesstämning —
men åtminstone i en av dem (E n
resumé) skildras sorgen med en
kraft, som övervinner den. Yidare
börja rentav filosofiska världssyner
(Kosmisk vision m. fl.) träda
i stället för de lokalt begränsade
naturstyckena. Icke som skulle
författaren kunna skildra sina stora
ämnen med en uttryckets
motsvarande värdighet. Men de äro dock
prisvärda som försök i en tonart,
för vilken han ej på förhand kan
frånkännas förutsättningar.
# &
*
Med O* Persson ha vi
äntligen hunnit en diktande skåning i
något å la Ossiannilssons stil: käck,
kl an gr ik, medry ekande, ut åtv änd,
Man tvivlar emellertid en smula,
0111 Persson är en äkta skåning. Hans
hembygd tycks vara något
invecklad. Ena stunden säger han sig
vara lyckligen född i Skåne, andra
stunden försäkrar han, att hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
