Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärta är i höglandet, hans hemvist.
Därtill talar han om emigrationen
så, som om han själv varit i
Amerika. Kanske är namnet på
diktsamlingen, Vågsvall*, ett
minne från den tid, då han krossade
Atlanten.
Säkert är, att han nämner sig
bonde, och hans dikt har verkligen
bondelynne. Han röjer ej något
förfinat natursinne, ett dylikt, eller
vart fall gåvan att uttrycka det,
följer först med den bokliga
bildningen. Hans livsåskådning är den
fä-derneärvt religiösa. Hans sociala
åskådning enar varm
fosterlandskärlek och försvarsvänlighet med
en frisk frihetsvilja, en smula
allmänt hållen visserligen, som
bondedemokrati lätt blir. Helt naturligt
är hans poetiska bildmateriel ej
särskilt utsökt. Det blir mest
rosor och liljor han mäktar röra sig
med. Ej heller kan han smida
konstfulla versslag. De enstaviga
rimmen mästrar han ganska bra, men
redan de tvåstaviga bli honom i
regeln för svåra.
Trots allt detta är det verkligen
något med hans dikter. Hans
osammansatta, friska naturkärlek
uppväger mycken förfinad och .trött
na-turpejling. Hans strofers friska
klang uppväger många bristande
rim- och bildsmycken. Hans
kärlek, stark även i olyckan, är så
lycklig i lyckan, att läsaren blir
lycklig han med. Hans
gammaldags åskådning ger en trygghet och
ett mod, som icke mången modern
filosofi kan förläna. Naturligtvis
är det ur poetisk synpunkt ofantligt
syndigt att njuta mer av O.
Persson än av den långt mer poetiske
Henning. Men det finns syndare...
’ &
*
* Framtidens förlag (i distribution),
pris 1.50.
Att vi med Hans Dhejne
lyckligen återvänt till
kulturpoesien, visar redan hans diktsamlings
titel Medaljonger* samt
utstyrseln med dess slöseri på papper,
med alla de många tomma blad söm
tära hårt på vår
pappersmassetill-gång, ehuru de i stället tära dess
mindre på kritikerns tålamod. Ett
aunat osvikligt tecken på
kulturpoesin är för närvarande också det
vemod, som även Dhejne vederbörligen
odlar. Det är veka minnen,
krossade drömmar, en — ack för så
länge sedan! — förlorad ungdom o. s. v.
han sjunger om, utan tvivel i tro att
detta sker för första gången. Även
kärleken är här som nästan alltid i
modern poesi olycklig. Den unga
kvinnan måtte vara förfärligt hård
nu för tiden.
Det skall emellertid villigt
medgivas, att Dhejne hör till de minst
nedtryckta vemodspoeterna. Hans
vemod är uppenbart icke obotligt,
och han trivs i det. medan det
varar. Ingen kan heller undra därpå,
ty det har faktiskt gjort hans
instrument finare. Hans dikter bära
knappast med rätta namnet
Medaljonger, ty några starkt utpräglade
synbilder giva de mera sällan, men
d^ kunde gott kallas melodier, ty de
bilda vackra hörsel- och
stämningsstycken. Exempelvis:
Här går än min barndoms stig,
och där viska gräsen
liksom forna vårars små
skygga andeväsen.
Vandra molnen än så lågt,
som av saknad tunga,
i mitt hjärta nog ändå
hemmets lärkor sjunga.
Här slog tryggt min längtan rot
genom sol och tårar.
— Hemmets träd jag susa hör
över alla vårar.
Antagligen har författaren trott
det passa till sina dikters stämning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
