Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verkligen sedda, iakttagna av
diktaren. Slutligen ligger det ingen
stäm-ningsrik atmosfär kring hans
diktade landskap; men det är dock ett
stycke av naturens äkta doft eller
färg eller vidd han lyckats fånga
däri. Som prov en strof ur dikten
September:
Blank ligger vikens svala yta,
speglar den dimmiga andra stranden,
över vars blånande skogsrand bryta
morgonens floder in över fälten,
där de frodiga trädgårdslanden
sträcka sina brokiga bälten,
duvna än av den lättande dimma,
stänkta av droppar, som klara glimma.
Versformen är rätt omväxlande,
ehuru växlingarna ej nå ut över ett
visst område. Någon formell
virtuositet röjer han på intet vis och
ej heller försöker han några
traditionella versslag utom den
oslipp-liga sonetten. Å andra sidan
bygger han de versslag han nyttjar ej
blott med noggrannhet utan ock
ganska skickligt. Han har tydligen
musikaliskt örå, ehuru man knappt
tänker därpå, förrän man i bokens
slut möter några dikter om musik,
vilka röja, att naturskildringen
dock ej är hans enda område.
Den andre Finlandssvensken
syftar högre. Emil Zilliacus
(utt.: -åckus) har gjort sig känd för
några vackra böcker och artiklar om
hellenisk poesi. Hans diktsamling
med det antika namnet
Offereld* röjer ock starka klassiska
inflytelser. Hos honom nödgas man för
en gångs skull icke stöta på
välmenta förvridningar av klassiska ord
och namn. Hos honom är dessutom
den klassiska påverkan nog djup för
att kunna undvara yttre tecken. Han
nyttjar ej ens några antika versslag,
ehuru hans formskala eljes är rikt
skönhetssökande och omväxlande ;
naturligtvis saknas ej heller hos
honom sonetten.
Den första av hans samlings tre
diktgrupper är emellertid full av
antika anspelningar och diktaren
talar ständigt om sig själv, som vore
han en fornhellen, ehuru ämnet är
så nutida och personligt som
möjligt. Det är för övrigt djupt
tragiskt. Zilliacus sjunger ej om en
älskads död som Thorén, ej heller
om sin egen förestående som
Sparr-Hofstedt, utan om en liten sons, oeh
sin tröst söker han i minnet av
antikens tidigt skördade ljusa
yng-lingsgestalter. Det ligger en icke
särskilt väldig men dock gripande
höghet över de dikter, där han
täljer sin sorg.
Andra dikt grupp en inrymmer
bilder från det nutida Hellas, ehuru
sett med en det gamla Hellas ’
älskares öga. Det är ett gott grepp av
Zilliacus att klargöra, hur pass
mycket av den gamla antikens
bergstarka, havsfriska och solskimrande
natur samt av dess sunda och käcka
fast i hävden undanskymda
bondeliv som ännu lever kvar i vår egen
tid. Det är varm glans och rytm
över dessa bilder. Som prov skall
här ges en av de allvarligaste,
ägnad den bistert konstlösa
härskare-och hjältestaden mellan berget
Tay-getos och floden Eurotas, nämligen
Sparta.
Vad tystnaden är stor och ödsligt tom!
Där Sparta en gång funnits, hjordar beta,
och skönhet, som slog ut i marmorns blom,
skall du förgäves bland dess spillror leta.
Där står ej sten av mur, av helgedom.
Och vad de fundament av kvader heta,
som vandringsmannen närmar sig i from
och spänd förväntan, ej de lärde veta.
Eurotas rinner än bland vassrör fram.
Mot solnedgången står med snöhöljd kam
Taiigetos som förr och trotsar tiden.
Och än man tyder pä den grova sten,
som långsamt vittrar över hjältars ben,
ett namn och dessa enkla ord: i striden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
