Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5, 1916 - Hedén, Erik: Svensk lyrik år 1915
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nio ut, låg diktaren för över ett år
sedan i graven. Man brukar tala
om lungsjukas okuvliga hoppfullhet,
författaren gör det själv, men hos
honom märks i vart fall intet falskt
hopp. Han är alltigenom medveten
om sitt öde. Vad som däremot
finnes hos honom, oeh vad som mot
bakgrunden av hans illusionsfria
dödsmedvetande framträder desto
vackrare, det är ett enkelt och
manligt lugn, en blid harmoni hos alla
hans stämningar och tankar.
Det krävs en märklig själskraft
att i ett sådant livsläge kunna skapa
dikter av en sådan stämning och än
mer att kunna ikläda dem en sådan
form, som diktaren gjort — en form
lika klockren som glasklar. Där
saknas visst icke klangverkningar,
tvärtom är den alltid rimmade
versen byggd med osviklig välklang;
men klangen är enkel och utan
varje buller. Där saknas ej heller
bildsmycken, men de skymma aldrig de
enkla, rena linjerna. Man läse
följande Nocturne (nattstycke) :
Som visena blad i kvällens timmar glida
till stillhet burna av en vind, som jagar,
så ser jag flykta skyggt förbi min sida
visioner från förblödda sommardagar.
.Tag skymtar kvinnor, vilka måttet rågat
med lust och smärta och med sorg *och
lycka.
De kylt som frost, som eld de bränt och
lågat.
Men sist som vissna blad min väg de
smycka.
Mig isar vinden, och jag stänger huset,
men bladens prassel dröjer i mitt öra
som trötta steg i sand. Och halvt
förfruset
mitt hjärta lyssnar, fast jag ej vill höra.
Även prosadikterna präglas av
denna ädla men ej färglösa renhet i
tonen. Den första skissen, från
Niz-za, lider av några alldagliga
turist-fraser, men eljes saknas dessa
alldeles. Ett par små
verklighetssäg-ner från norr med ett drag av
mystik i sig, göra särskilt intryck, just
därför att det mystiska förtälj es
med en ljus klarhet, som ej
utsmyckar ämnet men låter det verka
genom sin egen makt. Ändå ligger
över dem liksom över dikterna en
lätt skälvande, mer anad än utsagd
ton av något sällsamt, ojordiskt
—-den kommande dödens förebud.
# *
#
Till sist äro bland 1915 års lyriker
att nämna två Finlandssvenske
diktare. Det hänförda och gedigna
kulturintresse, som hos Finlands
svenskar blivit en hedervärd
tradition, har särskilt odlat den gamla
svenska förkärleken för lyriken. Det
är ju ej endast första rangs lyriker
som av detta intresse framälskats
utan helt naturligt också
medelmåttige. Stundom kan man ock såsom
i Joel Rundt, vilken i fjol (om
jag ej misstager mig) debuterade
med en diktsamling Skogen och
F ä 11 e t, * möta en poet, som man
ej kan insätta i någon av dessa
rang-klasser. Hans fantasi är ringa, hans
sfär jordbunden — men kan en
skald egentligen vara bunden vid
något bättre än jorden?
Ty Joel Rundt är naturskald. Han
sjunger om den lantbygd han
känner och älskar, om dess natur,
någon gång om dess folk, oftare om
de känslor den väckt i hans själ. I
sista fallet lyckas han sämst, och
även hans folksjälsteckning är
mycket flyktig. Det är den direkta
naturteckningen som är hans styrka.
Icke som skulle den vara särskilt
grann; den förenar snarare en viss
kärv vederhäftighet med en del
all-dagliga poetvändningar. Icke heller
som den skulle vara nyskapande och
detaljrik; de naturting, son?
nämnas, känner man väl till, men de
äro dock relativt många och därtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
