Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Wigforss, Ernst: Samhällsupplösande krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Yad som än kan invändas mot
denna formulering så för den oss i
alla händelser mitt,in i en hel rad av
grundläggande problem, som
visserligen kriget självt borde ha gjort
aktuella, men som väl först denna
svenska fredsagitation oeh denna
svenska förräderiproeess riktigt
tvingat oss att tänka på. Var gå
yttrandefrihetens gränser? Är
statsmaktens vilja medborgarens
högsta moraliska auktoritet?
Finnes det överhuvud någon gräns för
statens makt över individen? Dessa
oeh andra frågor, som tydligen på
det allra närmaste beröra själva de
grundvalar, varpå samhället vilar
eller , anses vila.
Men är då inte denna ideligen
upprepade motsättning mellan de
åtalade och dömda fredsvännerna
och de högaktade krigsivrarna bara
en demagogisk fras? Är den inte
en förenkling av problemet, som
förbiser alldeles avgörande olikheter
mellan de båda arterna av
agitation? I förra fallet är det ju tal
om försök att i ett kritiskt
ögonblick ”sätta statsviljan ur
funktion”, i det senare strävar man ju
bara att med lagliga medel få
statsviljan att funktionera i av
krigs-vännerna önskad riktning. Det är
denna invändning, som förmodligen
ligger bakom en hel del av
indignationen mot fredsvännemas
strejkplaner. Vid närmare betraktelse tor-
B
de det emellertid visa sig, att det
är den samhällsbevarande
teoretikern, som här inte gör tillräckligt
många distinktioner.
Först och främst gör det inte alls
problemet klarare att så där rent
abstrakt tala om att ”sätta
statsviljan ur funktion” eller ”att låta
den funktionera”. Även den
radikala fredsagitationen vill hä en
statsvilja i funktion. Men den vill
ha fredliga funktioner och icke
krigiska. Den vill avhålla
statsmakterna från att slå in på krigets väg,
eller om de redan beträtt den, få
dem att vända om. Rerit abstrakt
föreligger här ingen skillnad, och
endast den som av någon
outgrundlig anledning betraktar kriget
såsom den verkliga formen för
statens liv, men freden såsom statligv
död, kan låta lura sig av dylika
argument.
Vi drivas omedelbart in på frågan
om de olika medel, som
sättas ifråga, för att få statsviljan att
funktionera i den önskade
riktningen. Det är dessa medels laglighet
eller olaglighet, deras moraliska,
eller omoraliska karaktär, det gäller.
Och är det då inte uppenbart, att
det går en djup klyfta mellan
aktivisternas metoder och
strejkmännens? Ja, om vi tillsvidare
uppfatta krigsvännernas program på
detta relativt oskyldiga sätt såsom
en agitation att uteslutande på
övertygelsens väg söka vinna
statsmakterna för sina planer, så måste vi
utan tvivel konstatera en skillnad
mellan dem och deras häftigaste
vedersakare. Men denna skillnad
behöver alls inte sammanfalla med den
mellan lagliga och olagliga, mellan
tillåtliga och förkastliga vapen i
kampen. Att den aktivistiska
agitationen skadat vårt förhållande till
främmande makter och medför
risker för vår framtid är hos folkets
stora flertal en lika rotfast
övertygelse, som att lagen erbjuder
möjligheter att komma denna agitation till
livs, om man blott ville tillgripa,
dem. Men man kan ingalunda säga,
att någon livligare önskan gjort sig
gällande att verkligen få se dessa
lagliga påtryckningsmedel tagna i
bruk. Och det är i medvetandet om
att till det yttersta ha velat bevara
yttrandefriheten även för en enligt
deras mening landsfarlig
krigsagi-tation, som fredsvännerna känna sig
så mycket mera upprörda inför det
brutala inskridandet mot
talesmännen för folkets fredsvilja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
