Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Wigforss, Ernst: Samhällsupplösande krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men, säger man, det må nu vara
så, att strejk är en lagligen tillåten
handling lika väl som
krigsagitationen, men denna formella likhet
utplånar inte den reella skillnaden
mellan en agitation, som endast
syftar till att på övertygelsens väg
förmå statsmakterna till i laglig
ordning fattade beslut, och å andra
sidan ett hot om vissa handlingar,
som skola lägga hinder i \ägen för
utförandet av statsmakternas vilja.
Invändningen är riktig, så långt den
räcker. Men den synes inte räcka
särdeles långt. Ett erkännande av
skillnaden innebär alls inte ett
erkännande av att den senare arten av
handlingar \ skulle vara brottsliga.
Det låter onekligen något farligt,
när man hör talas om ”hot om
handlingar, som lägga hinder i vägen
för statsviljans förverkligande’
men om vi i stället för på
arbetarnas strejkhot tänka på ett därmed
alldeles likartat hot från annat håll,
skola vi utan tvivel finna att. den
borgerliga opinionen hjgalunda
alltid är så ömtålig. Det är känt, att
man för att föra krig behöver
pengar. Och det är likaledes känt, att
staten brukar skaffa dessa pengar
i form av lån. Om nu en grupp
finansmän skulle vilja gripa till sina
ekonomiska maktmedel för att
rädda vårt land från att kasta sig in i
ett lika brottsligt som ruinerande
krig och kommit samman för att
diskutera möjligheterna att använda
sitt inflytande på
penningmarknaden såsom ett hot mot krigshetsar
nas planer, är det någon som tror,
att de skulle åtalats för
landsförräderi ? Eller att vår högerpress
funnit det uppenbart att dylika planer
fölle under strafflagen? Och
vänstern? Tar man mycket fel, om
man förmodar, att den med jubel
skulle hälsat denne nye mäktige
bundsförvant i striden för fredens
bevarande?
Men strejken tycks fortfa-
rande ha ett skimmer av
brottslighet över sig. Inte ens arbetarnas
eget parti synes fullständigt ha
frigjort sig från en oklar idé, att över
arbetarens person och hans
arbetskraft har staten en vidsträcktare
rätt att disponera än över
finansmannen och hans penningar. Det är
bara i England, som arbetarna
finna det naturligt, att med allmänna
värnplikten, ’’conscription of men”,
bör följa som ett korollarium
”con-scription of property”, samhällets
äganderätt till rikedomarna.
;V< sjjt
*
Det är väl inte förmätet att
påstå, att krigsivrarna i den
föregående jämförelsen fått sm fulla rätt
och mer än sin rätt ifråga om
moralisk position, då här ingen
skillnad blivit gjord mellan karaktären
av det mål, som de eftersiräva, och
det som fredskämparna offrat sig
för. Oeh likväl kommer folkets
rättsmedvetande aldrig att
erkänna en dom som rättfärdig, vilken
inte tar i betraktande, att den ena
gruppen velat kasta oss i krigets
elände, den andra slå vakt omkring
fredens välgärningar. Det faller
sig naturligtvis inte svårt för en
abstrakt resonnör att förklara
denna distinktion för obefogad. Det
finns ingen högre auktoritet, säger
han, som kan avgöra frågan om
statens välfärd än statens egna lagliga
organ. Och om de finna rikets
välfärd kräva ett deltagande i kriget,
så är det de som ha rät1–, och den
opposition, som vill ha fred,
arbetar för landets ofärd.
I stället för en lång och på detta
ställe omöjlig diskussion, får det
vara nog att peka på ett enda
faktum, som visar att detta abstrakta
resonemang står i strid mot folkens
vunna livserfarenhet. Det är den
bestämda skillnad, som
folkmeningen i alla länder gör mellan anfalls-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
