Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Wigforss, Ernst: Samhällsupplösande krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att man tar hänsyn till
oppositionens intensitet, väger den mot sin
egén övertygelses styrka oeh inte
med en svag eller tveksam majoritet
tvingar en våldsamt motspänstig
minoritet med på beslnt, vilka för
sitt utförande sedan kräva allas
obrottsliga samverkan.
Men om rösterna skola kunna
vägas, måste de ha rätt att göra sig
hörda. Oeh göra sig hörda i hela
sin omedelbara styrka. För en
majoritet, som under en naturlig
tvekan gör sig beredd att beträda kri-.
gets fruktansvärda väg, borde det
synas som ett samhällets
livsintresse att inte hållas i okunnighet
om tillvaron av en stark
opposition, som i sin övertygelse om
krigets dårskap är beredd till ungefär
vilka motåtgärder som helst. Ett
livsintresse, som måste tillgodoses,
även om därför kräves frihet för
oppositionens talesmän att öppet
hota med en vägran att bäja sig,
ifall majoriteten skulle besluta att
kasta landet ut i ett enligt
oppositionens orubbliga övertygelse
brottsligt krig.
Det är ju ett tankeexperiment
att operera med ett dylikt
rättssamhälle. Oeh det kan nog sägas,
att när staterna nått så långt i
verkligt demokratisk utveckling,
ha de säkert utfunnit mindre
brutala metoder än krig för att slita
sina inbördes konflikter. Liksom
det inte är omöjligt, att mången
känner sig mindre villig att ge
oppositionen en så obunden frihet,
då det är fråga om ett samhälle,
där folkmajoritetens vilja
verkligen skulle komma till uttryck i
statsmakternas beslut. Men
experimentet är gjort just för att ha till
utgångspunkt ett gränsfall, där
fri-hetsvännens argumentation måste
förlora en avsevärd del av sin
styrka. Ty denna styrka växer i
samma mån som vi avlägsna oss
från detta idealdemokratiska sam-
hälle och närma oss vår aktuella
form av stat, där den faktiska
makten utan all fråga ligger i
händerna på en minoritet och där en
krigslysten klick har möjligheter
att tvinga en övervägande fredlig
majoritet efter sin vilja. Och
härmed äro vi åter tillbaka vid den
motsättning, varifrån vi utgått,
mellan högaktade krigsivrare och
dömda fredsagitatorer.
* *
¥r
Om det är en minoritet, som har
makten, säger man, så har den i
alla händelser makten med laglig
rätt. Och den som hela tiden talar
ut ifrån synpunkten av vad som är
förenligt med ett rättssamhälles
fordringar, måste väl erkänna, att
den enda möjliga vägen för
fredsvännerna är att på konstitutionell
väg skaffa sig tillräckligt
inflytande över statsmakten. Under tiden
får man finna sig i att de, som vilja
krig, begagna det inflytande de i
lagliga former kunna nå över
statsmaktens nuvarande
representanter.
Här ha vi den andra punkt, vari
jämförelsen, sådan den ovan en
gång formulerats, gett åt
krigsagi-tationen ett oförtjänt oskyldigt
utseende, medan de radikala
fredsvännerna berövats sitt allra starkaste
argument. Ty hur förhåller det sig
i verkligheten med denna
laglighetens väg, som krigsivrarna skulle
vara villiga att gå, och varför ’kan
inte folkets fredsvilja göra sig
gällande med oemotståndlig kraft i
fullt konstitutionella former? Jo,
så, att om krigsagitatorerna
verkligen skulle ha någon formell rätt
på sin sida, så står denna formella
rätt så nära intill den mest
fruktansvärda orätt, som gärna kan
tänkas. Det lider nämligen intet
tvivel om att den fredliga folkma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
