Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Wigforss, Ernst: Samhällsupplösande krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och försvarskrig. Var och en vet
att gränserna här likaväl som i
tvister mellan, individer äro mycket
svåra att draga, men det är en sund
och svårutrotlig instinkt, som
tvingar oss att hålla fast vid detta
oumbärliga, om också något grova
medel till en första distinktion mellan
orätt och rätt. Men detta
fördömande av vissa former av krig
innesluter ett erkännande av det
faktum, att krig och fred inte stå
likvärdiga bredvid varandra såsom
olika medel att främja folkens liv.
Det innebär, att den som talar för
krig har en alldeles särskild och
fruktansvärd bevisbörda lagd på
sina axlar. Men det innebär också,
att krigets motståndare känna sig
ha moralisk rätt och anse att
samhället bör ge dem laglig rätt att i
sin kamp för fredens bevarande
använda alla de vapen som
överhuvudtaget äro förenliga med idén om ett
verkligt rättssamhälle. Till sådana
vapen höra tydligen rent
revolutionära handlingar icke. Det kan
inte finnas någon laglig rätt till
revolution. Hela uttrycket skulle
vara en självmotsägelse. Men
svårigheten ligger inte i att ur
”revolutionärens” mun tvinga fram ett
erkännande av denna abstrakta sats,
utan i fastställandet av gränserna
för vad som skall anses för
revolutionära handlingar eller yttranden.
Den som till sådana räknar strejker
i en skofabrik eller finansmannens
vägran att deltaga i teckningen av
ett-*krigslån, därför att dessa
handlingar äro ägnade att hindra
användandet av rikets krigsmakt mot
fienden, han kan inte omvändas
med teoretiska argument. En
dylik rädsla för de statsupplösande
verkningarna av att ge
medborgarnas handlingsfrihet vida gränser
kan endast finna sin bot i en ökad
erfarenhet om de
statssammanhål-lande krafternas verkliga styrka.
De däremot, som av det pågående
kriget, om inte förr, lärt sig
riktigare uppskatta statens oerhörda
makt över individen, torde inte av
en dylik rädsla kunna hindras från
att se det ur statens egen synpunkt
förnuftiga i att ge motståndarna
till kriget den största möjliga
yttrandefrihet.
Om vi tänka oss ett samhälle bra
mycket närmare idealet av ett
verkligt rättssamhälle än något vi ännu
lyckats få se, ett samhälle där
statsmakternas beslut verkligen vore
uttryck för folkmajoritetens vilja och
där denna majoritet tillika börjat
söka efter rimliga former för att
tillgodose minoriteternas rätt, hur
skulle problemet om
fredsvänner-nas yttrandefrihet ställa sig där?
Om vi i ett sådant samhälle kunde
tänka oss en majoritet, som
önskade krig eller vore villig att gå ut i
ett krig, som inte uppenbarligen
vore ett försvarskrig för att
hindra en fientlig invasion, så måste
tvenne hänsyn med särskild styrka
göra sig . gällande hos denna
majoritet. Det första vore
medvetandet om att fastän majoriteten
beslutar deltagandet i kriget, så
kommer minoriteten att dela alla
dess faror och alla dess lidanden.
Det andra vore insikten, att om
minoriteten är någorlunda stark,
kräves dess villiga anslutning
till vad som blivit
statsmakternas beslut, såvida inte risken för en
katastrof under krigets påfrestning
skall bli ofantlig.
Men härav följer att en förnuftig
majoritet inte kan anse det vara
nog att räkna rösterna. Här kan
man ge en rimlig tolkning åt kravet
på att väga dem, d. v. s. att väga
intensiteten hos de önskningar och
de övertygelser, som stå bakom
rösterna för fred och dem för krig.
Detta är inte någon ny och oprövad
konstruktion. Det är bara uttryck
för en gammal erfarenhet från
varje solidariskt handlande församling,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
