Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3) *’Stående härar (miles perpetuus)
böra med tiden helt och hållet försvinna.9 *
4) ”Inga statsskulder böra göras med
hänsyn till yttre tvister.”
5) ”Ingen stat bör med våld blanda
sig i en annan stats författning och
regering. ”
6) ”Ingen stat bör i krig med en
annan tillåta sig sådana fientligheter, som
under en kommande fred måste
omöjliggöra det ömsesidiga förtroendet, såsom
lejande av lönnmördare (percussores),
gift-blandare (venifici), brytande av
kapitulation eller anstiftande av förräderi
(per-duellio), i den bekrigade staten.”
keit desselben allein gedacht werden kann,
ist der urspriingliche Kontrakt, nach
wel-chem alle (omnes et singuli) im Yolk ihre
äussere Freiheit aufgeben, um sie als
Glieder eines gemeinen Wesens, d. h. des
Vol-kes als Staat betrachtet (universi), sofort
wieder aufzunehmen. ” — Det är att
märka, att enligt Kant är definitionen på
staten kort och gott denna: Staat =
Vereinigung einer Menge
Menschen unter
Rechtsge-s e t z e n. Det varpå tonvikten här
framför allt ligger är autonomien:
staten ger sig själv sin lag. Men nu
inses det omedelbart att då lagens f
ör-handenvaro förutsättes för att staten
skall finnas så skulle här lagen alltså
finnas före lagen. Denna invändning
vore befogad om Kant här verkligen
skulle ha tänkt sig ett tidligt förhållande av
före och efter. Men så är icke fallet. I
§ 52 av sin ”Rechtslehre ” säger Kant
med avseende på statsfördraget: ”Der
Geschichtsurkunde dieses Mechanismus
nachzuspiiren, ist vergeblich, d. i. man
kann zum Zeitpunkt des Anfangs der
biir-gerlichen Gesellschaft nicht
herauflan-gen”. Med fördraget menar Kant icke
ett historiskt faktum utan en f ö r n u f t s-
i d é.
Det är nu av intresse att se, huru
denna statslära sammanknytes med hans etik.
Det centrala begreppet i den Kantska
etiken är f rihetsbegr eppet.
Människan är ett förnuftsväsen. Såsom
för-nuftsväsen är hon autonom lagstiftare
och absolut självändamål. Yarje
stats-borgare är till sin idé en autonom
med-konstituent av lagen och är ett
självständigt centrum av ändamåJ. Det är i
öppen strid med rättens idé att ha en
rättsordning som möjliggör att en människa
kan brukas som blott medel för för
Efter att ha formulerat dessa
’ ^preliminärartiklar1 * övergår Kant
till ”den första definitivartikeln till
den eviga freden”.
All lagstiftning grandar sig på ett
ursprungligt fördrag. Detta
fördrag innebär, att alla i staten
uppgiva den obegränsade frihet, de ägde
i naturtillståndet, och få i gengäld
en genom allmänna lagar begränsad
och genom statsmakten tryggad
frihet. Nu är helt naturligt freden
och säkerheten inom en begränsad
och skyddad rättssfär bättre för
individen än naturtillståndet med dess
obegränsade frihet och därav
följande allmänna osäkerhetstillstånd.
Statsbildningen, d. v. s.
samhällsfördraget, måste därför ligga i vars och
ens intresse. Den rättsliga staten
skiljer sig från det anarkistiska
samhället framförallt genom
individernas frihet, beroende och
jämlikhet. Genom deras frihet, därför att
tvång mot samhällets medlemmar
henne främmande mål. Statens uppgift
är att upprätthålla den allmänna och lika
rättsordningen. Den har endast att
åstadkomma att vars och ens frihet kan bestå
jämte varje annans.
Men lösningen av denna uppgift ger
staten endast en ny uppgift och det är
denna: att även ställa staterna
inbördes under rättsprinciper, d. v. s. skapa
en världsborgerlig enhet av stater i
enlighet med rättsliga lagar.
Världsstaten blir här för Kant en förnuftsidé
liksom den särskilda staten. Och
förhållandet mellan världsstaten och den särskilda
staten blir precis detsamma som
förhållandet mellan staten och den enskilde
individen. Därmed är också världsstatens
uppgift given: den är att varje särskild stats
frihet kan bestå jämte varje annans.
Det ligger i öppen dag att Kant mecfc
denna syn på stafcsiördraget såsom en
autonom lagstiftning och staten själv liksom
individen såso^n ett självändamål — det är
klart att ur en sådan grundsyn blir den
andra preliminärartikeln med dess krav
att ingen självständig stat bör kunna
förvärvas av en annan’endast en logisk
konsekvens. En stats underläggande under
en annan blir sålunda’ lör K$nt något som
står i öppen strid med det - ursprungliga
fördragets idé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
