Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6, 1916 - Engberg, Arthur: Immanuel Kant och fredsproblemet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast får utövas i statens, icke i
den enskildes intresse; genom deras
beroende, därför att de alla äro
underkastade samma lagstiftning, och
genom deras jämlikhet därför att
ingen på social åtskillnad vilande
privat härskarmakt får finnas.
Yttre frihet — menar Kant —
kan icke definieras såsom
”befogenheten att göra vad man vill”.
”Befogenhet” betyder ju en
handlingsmöjlighet, såvitt man.
därmed icke tillfogar någon en
oförrätt. Men då skulle förklaringen av
befogenhet komma att lyda: ”man
gör ingen någon orätt, om man icke
gör någon någon orätt” — alltså en
tom tautologi. Kant menar, att den
yttre friheten är att bestämma såsom
befogenheten att icke lyda några
andra yttre lagar än dem, vilka jag
kunnat skänka mitt bifall. Den
frihet som det här för Kant alltså är
fråga om är autonomien.
Med avseende på den yttre
jämlikheten bestämmer Kant denna
såsom det rättsförhållande, enligt
vilket ingen statsborgare rättsligen
kan förbinda en annan till något
utan att i och med detsamma
underkasta sig lagen att själv i sin tur
kunna förbindas på samma sätt.
Det är lätt att se huru bakom
denna tankegång står den från
Kants ”Grundlegung zur
Metaphy-sik der Sitten” bekanta maximen:
handla så att du skulle vilja att
principen för ditt handlande vore
allmän naturlag.
Vilken är då den
författnings-form, som bäst avspeglar denna
statsidé ? Kant svarar: republiken.
Den republikanska författningen är
själva det statsrättsliga begreppets
konsekvens och för övrigt den enda,
som kan grundlägga freden. Kants
skäl härför är följande: Om
stats-borgarnas bifall fordras för
beslutande om krig, så innebär deras
bifall till kriget, att de besluta draga
över sig krigets alla förbannelser,
något som väl får anses osannolikt.
Gäller det ett avgörande om krig
eller fred i ett icke-republikanskt
samhälle, ställer sig saken
annorlunda. Det är där överhuvud icke
statsborgare utan en statsägare, som
”vid sin taffel, sina jakter, lustslott
och hovfester o. d. icke har det
minsta obehag av kriget och alltså på
grund av obetydliga orsaker kan
besluta detta som ett slags lustparti
och för anständighetens skull
likgiltigt överlåta dess rättfärdigande åt
den för ändamålet alltid beredda
diplomatiska kåren”. Kant kan
alltså sammanfatta den första
definitivartikeln i satsen: ’ ’Den
borgerliga författningen i varje stat skall
vara republikansk.”
Nu kunna staterna i sitt
förhållande inbördes betraktas
såsom individer, och liksom det
särskilda samhället uppstått genom ett
fördrag, vari medborgarna enades i
en statsrättslig enhet, så kunna och
böra även staterna ingå ett fördrag,
som på alldeles samma sätt som i
det särskilda statsfördraget
begränsar den obegränsade friheten men i
gengäld ger trygghet och säkerhet
inbördes. Folken skola bilda ett
folkförbund. Med bitande ironi
pä-pekar Kant, huru vi med djupt
förakt se ned på de stackars
vil-darna, som hellre ständigt leva i
osäkerhet för varandra än underkasta
sig statsbildningens tvång samtidigt
med att våra internationella
förhållanden förete precis samma
uppbyggliga skådespel som vildarnas
individuella. ”Skillnaden — säger
han — mellan de europeiska och de
amerikanska vildarna består
huvudsakligen däri, att när många
stammar hos de senare helt och hållet
uppätits av sina fiender så veta de
förra att bättre utnyttja de
besegrade ^n ått äta upp dem och öka
hellre genom dem antalet av sina
undersåtar och därmed också mängden
av verktyg för ännu större krig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
