Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1916 - Karleby, Nils: Är en minimilönelag en socialistisk åtgärd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stant. Arbetskraftens värde
förändras liksom andra varors med
förändringar i samhällets produktivkraft;
med en ökad produktivitet i främst
de näringsgrenar, som producera
arbetareklassens uppehållsmedel,
sjunker arbetskraftens värde, med
en minskad stiger det. Och i stort
sett följer arbetslönen värdet.
Emellertid spelar här in ett
”socialt och moraliskt moment”, vilket
medgiver arbetarklassen att om den
är stark nog småningom genomföra
en höjning av arbetarklassens
levnadsstandard och därmed höja
arbetskraftens värde. Marx har alltid
skarpt avvisat den
Ricardo-Lassalle-ska ”järnhårda lönelagen”; i
själva verket ligger i detta ”sociala och
moraliska moment ’
fackföreningsrörelsens direkta uppgift och förmåga
innesluten. Det är sålunda icke
absolut uteslutet, att framtvingade
löneförhöjningar småningom
komma att innesluta samhälleligt
nödvändig arbetstid; de kunna
innebära, att arbetslönen i
framtiden naturligt håller sig på
samma nivå. Vi måste emellertid
minnas, att detta är en småningom
skeende, icke godtyckligt
»bestämbar process.
Härmed är medgivet, att
allmänna löneförhöjningar kunna
genomföras under vissa
förutsättningar och att arbetareklassens
ställning därigenom kan småningom
förbättras — varmed icke är sagt, att
utsugningen minskas. Den
relativa arbetslönen kan
sjunka samtidigt med att den
absoluta höjes. Innebär den
samhälleligt garanterade minimilönen en
allmän höjning av hittillsvarande
lönenivå, är den fördelaktig för
arbetarklassen:
Men den betyder alls icke detta
och i själva verket kan den icke
betyda detta. Den betyder blott,
att lönen icke får .sjunka under en
mycket låg nivå, i allmänhet liggan-
de under den ”naturliga
arbetslönen”, arbetskraftens värde. Enligt
Marx kan icke arbetslönen
annat än tillfälligt sjunka under sitt
värde, emedan detta försvagade
arbetareklassens produktionskraft och
skadade kapitalismen och främst
emedan en sådan sänkning
nödvändigt måste framkalla en ökad
efterfrågan, som snart bringade upp
arbetskraftens pris till det normala.
En minimilönelag med denna låga
undre gräns är sålunda utan all
betydelse. Men en annan tanke
ligger nära till hands efter Möllers
resonemang, för vars upptagande det
bestämt måste varnas. När staten
kan fastställa en löneminimigräns
under arbetskraftens värde, kan den
då icke också bestämma löner som
ligga över detsamma ?
Detta kan icke staten göra
-— alldeles bortsett ifrån att staten
icke ens skall försöka det, så länge
kapitaljjätklassen sitter inne med den
politiska makten.
Vad innebure det att staten i en
enstaka näringsgren höjde med
lagens tvång arbetslönen utöver dess
värde? Det innebure, att denna
näringsgren bleve mindre vinstgivande
för kapitalet än andra; följaktligen
droge sig kapital från denna
näringsgren och överginge till andra,
ända tills ett nytt jämviktsläge
uppnåtts, d. v. s. industriens
produktion inskränktes så, att genom det
minskade utbudet priserna stege i
erforderlig grad för att garantera
kapitalisterna genomsnittlig profit.
De överflödiga arbetarna finge
likaledes kasta sig på andra
näringsgrenar. Men på samma gång bleve
det en sådan tillströmning av
arbetskraft till denna favoriserade
industri, att alltsammans mycket
snart vore vid det gamla. Det
började helt enkelt tillämpas två
lönesystem inom industrien: ett
officiellt och ett reellt. Envar med
någon kunskap i ekonomins historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
