Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7, 1916 - Karleby, Nils: Är en minimilönelag en socialistisk åtgärd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner till, att det aldrig
lyckats staten vare sig att höja eller
sänka arbetslönen utöver dess
”naturliga” nivå.
Följden är precis densamma, om
staten med maktspråk höjer
arbetslönen upp till dess värde i en
parasitisk näringsgren, som kan existera
endast genom att betala samhälleligt
sett för låga löner. Skillnaden är
blott, att det här ligger i
samhällets och kapitalismens intresse,
medan det i det förra fallet innebär ett
försök till en orättvis
favo-risering av en viss näringsgrens
arbetare på de andras bekostnad.
Men kan då staten icke göra en
allmän lönef örhö jning ? Staten
kan besluta en, men aldrig
genomdriva den. Den enda följden skulle
bli, att antalet arbetare inskränktes
till dess jämvikt uppnåtts, och de
utestängda skulle nog sörja för att
lönen åter sjönk. Resultatet skulle^
bli fullständig ekonomisk^ anarki
utan den ringaste reella vinst för
arbetareklassen.
Faktiskt kan icke staten göra det
fackföreningsrörelsen kan: små-
ningom höja arbetareklassens
ställning. Och detta därför, att
fackföreningsrörelsen i någon mån kan
sätta de ekonomiska lagarna ur
funktion genom att upphäva
konkurrensen mellan arbetarna. Detta
kan icke staten göra ;*
fackföreningsrörelsens förmåga är heller
icke obegränsad, utan processen
måste gå långsamt, steg för steg.
Det kan alltså icke nog efter-
* En jämförelse mellan statens
fastställande av maximipriser på varor är
lärorik. Som envar vet, blir en sådan
lagstiftning lätteligen humbug, såvitt
ieke staten exproprierar alla varor, d. v. s.
omlägger distributionen efter i viss mån
kommunistiska principer i st. f.
privatkapitalistiska. Samma i fråga om
arbetslönen. Denna kan fastställas genom
samhället först efter det nutida lönesystemets
avskaffande och ett annat samhälles
införande.
tryckligt inskärpas, att en strävan
att genom staten driva fram
löneförhöjningar är ett fullkomligt
hopplöst företag. Den som icke är
övertygad, må gå till Adam Smith,
Marx m. fl. och finna bekräftelse!
Frågan om normalarbetsdagen
däremot ligger på ett annat sätt.
Det finns ingen sådan lag som
värdelagen som bestämmer dess
längd. Dess förkortning är en
direkt maktfråga i väsentligt högre
grad än den andra. Den riktar sig
dessutom direkt mot den
kapitalistiska utsugningen, vilken ytterst
vilar på att arbetarna få arbeta mera
än de samhälleligt sett behövde för
sitt uppehälle. Någon vidare
utredning torde icke vara av nöden;
det bör vara nog med ett
påpekande, att efter Marx är arbetstidens
förkortning i det nuvarande
samhället det enda fullt effektiva
sättet att förbättra arbetareklassens
ställning; en fritidsökning kan icke
tagas igen, vilket kan ske med
löneökning — som i detta fall icke
blir någon ökning. Och vidare, att
alla socialdemokratiska partier
kräva åttatimmars dag och att alla
måj-demonstrationer krävt den, medan
statsgaranterad minimilön aldrig
varit ett speciellt arbetarkrav. Och
det vore onekligen egendomligt, om
den engelska liberala ministären
skulle vara mera socialistisk än
socialismen själv! Under trycket av
en pockande men socialistiskt
okunnig arbetareklass kan den inte ha
varit, eftersom de engelska
arbetarna voro likgiltiga för komedin.
En farlig fatalism.
Övriga punkter i Möllers
framställning skola icke här skärskådas.
Det skall blott påpekas, att såsom
Möller själv säger, finns det ingen
som kan avgöra var socialismen
egentligen är starkast. Mycket
sannolikt är den i England r e a 1 i-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
