Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Hovrättens utslag i förräderimålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het måste det sålunda ha varit
uteslutet att som stöd härför göra
gällande, att de anklagade talat ”inför
folksamling”. I den falska
föreställningen, att menighet icke
utgjorde folksamling, har hovrätten
så, såsom skett, motiverat sin dom.
Till oriktigheten av denna
motivering rédan på grund av vad som
utretts angående begreppet
menighets specialiserade innebörd
kommer sålunda också, att samlad
menighet liksom ”annan folksamling”
är en offentlig sammankomst, en
folksamling, och sålunda ej kan
vara konstituerad genom dennas
konträra motsats, den slutna och
enskilda sammankomsten.
För undvikande av alla slags
tvi-velsmål sammanfattar jag här i
korthet skälen för att menighet
måste utgöras av en folksamling och
sålunda en offentlig sammankomst
med tillträde för menige man, d.
v. s. vilken nykter person som helst:
1. Ordets språkliga innebörd.
2. 8:3 och 10:11 S. L., vilka
båda liksom 10:14 behandla
uppmaning till brott, förutsätta
otvetydigt, att menighet är folksamling.
3. I det föregående har redan
visats, att ”menighet” i 10:15 S. L.
ej kan avse annat än vissa
folksamlingar. Ytterligare kan i detta
avseende framhållas, att samma
ledamot. av lagutskottet, som i
riksdagsdebatten exempelfierade
menighets-begreppets betydelse genom att
framhålla, att hela Stockholms
folkmängd utgjorde en menighet,
uttryckligen uttalade, att
stadgandet ifråga (motsvarande 10 § i det
då behandlade lagförslaget) vore
nödvändigt, för att man, skulle ”få
ett rum i lagen angående olagliga
folksamlingar”.
4. Den ovan berörda
riksdagsdebatten angående den föreslagna
upprorsparagrafens ”menighet eller
annan ^ folkmängd” visar tillfullo,
att lagstiftaren — jag bortser
naturligtvis från enstaka personers
åsikt, att menighet vore den rätta
beteckningen för kommunalstämma
o. d., en åsikt som f. ö. lika litet
kan skänka något stöd åt
hovrättens utslag — icke dragit i
tvivels-mål, att menighet vore att hänföra
till folksamling.
5. Det kan däremot icke utletas
något enda skäl för att menighet
skulle falla utanför begreppet
folksamling. Att ordet ”annan”
uté-lämnats i 10:14 S. L., det av
hovrätten åberopade lagrummet, kan ej
spela den allra minsta roll i
beaktande av, att menighets egenskap
av folksamling otvetydigt framgår
av 8:3, 10:11 och 10:15 S. L., att
formuleringen i 10:14 i och för sig
icke strider mot
menighetsbegrep-pets inrangerande under
”folksamling”, att stadgandet vid sin
ursprungliga tillkomst, 1887, innehöll
formuleringen ”menighet eller
annan folkförsamling ”, att vid eri
två år därefter företagen utvidgning
av stadgandet ”annan” i enlighet
med kungl. maj :ts proposition om
utvidgningen fallit bort, utan att
någon slags antydan gjorts om att
därigenom en förändring av
menig-hetsbegreppets lagliga innebörd,
skulle genomföras, att man trots
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
