Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Hovrättens utslag i förräderimålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta i samma års lagutskott
ansett sig kunna tala om
uppmaning endast inför folksamling,
a 11 k. maj :ts ifrågavarande
proposition visar, att det blott
varit fråga om ”offentlig
uppmaning” till brott, ”offentligt
framställd uppmaning” till brott,
uppmaningar ”ställda till en större
allmänhet” # och att det varit med
avseende å den allmänna fara,
anstöt oeh förargelse, dessa
handlingar åstadkommo, då de ske
offentligen, som
straffbestämmelser blivit behövliga ** samt
att vid den senaste ändringen av
stadgandet det uppfattats såsom
en självklar sak, att detsamma blott
reglerade ”den straffrättsliga
behandlingen av offentlig
uppmaning till brott På den-
na grund måste också 10:14 S. L.
t. o. m. — långt ifrån att strida mot
uppfattningen, att menighet
utgjorde folksamling — rent av ensamt
utgöra ytterligare ett kraftigt stöd
för densamma.
# *
-*
Fastän det sålunda måste anses
fullkomligt klart, att
Socialdemokratiska ungdomsförbundets
kongress icke utgjort någon menighet
enligt 10:14 S. L. och ytterligare
ordande därom måste vara
överflödigt, kan jag icke underlåta att sär
skilt framhålla en rent absurd lag-
*■ Citat från Nya lagberedningens
motivering, intagen i k. m:ts prop.
** Se ifrågavarande kungl. prop.
*** Se kungl. prop. n:r 152 vid 1906
års R, D.
tolkning, vartill hovrätten måst
göra sig skyldig, sedan den en gång
slagit in på denna ohållbara väg att
söka omvrida kongressen till
menighet. Av skäl, som jag sedermera
här skall framlägga, är det
otvivelaktigt, att de som dikterat
hovrättens utslag — möjligen till skillnad
från rådhusrättens ledamöter * —
funnit de anklagades
förlednings-försök vara riktade mot andra
än kongressens ledamöter, vilket
på grund av de närmare
omständigheterna f. ö. är det enda
tänkbara. Men med denna uppfattning
måste en fällande dom grunda
sig på en lagtolkning så snedvriden,
att man nästan förstummas av
häpnad. Lagen säger nämligen, att
försök inför menighet att förleda
till brott skall straffas. Lagen
nämner e.j uttryckligen, mot vem eller
vilka försöket skall riktas.
Uppenbart är emellertid både att det måste
riktas mot någon och att lagens
tystnad angående försöksobj ektet
sammanhänger med det självklara
förhållandet, att det är menigheten
icke blott inför vilken utan även
gent emot vilken
förlednings-försöket måste rikta sig, d. v. s.
såtillvida som förledningsförsöket är
juridiskt otänkbart, om bland
menigheten ingen befinner sig, vilken
talaren kunnat vilja förleda till
brottet ifråga. Hovrätten har nu
för en straffande dom nöjt sig med,
att de anklagade inför
menighet (kongressen) sökt förleda
icke någon bland menigheten utan
* Se min uppsats Förräderidomen i
Tiden haf t. 5 A, 1916, s. 179 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
