Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Slutanmärkningar till kritiken av under- och överrättens utslag i »förräderimålet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutanmärkningar till kritiken av under- och
överrättens utslag i ”förräderimålet”.
För TIDEN av V. LUNDSTEDT.
Sedan jag i förra häftet av Tiden
utfört min kritik av hovrättens dom
i förräderimålet, * återstår mig att
här framlägga några allmänna
synpunkter på betydelsen för den
svenska rättsskipningen av underrättens
oeh överrättens utslag i denna
lyckligtvis enastående rättegång. För
den, som ej redan av vad jag
hittills yttrat angående densamma
kunnat inse den verkliga karaktären
hos de motiv, som föranlett mig att
så öppet som skett uttala mina
omdömen angående de båda utslagen,
torde dessa synpunkter tala ett till
fullo klargörande språk.
I den allmänna diskussionen —
huru återhållsam den än varit —
* Till undvikande av missförstående av
vad som yttrats i föregående uppsats, sid.
282 f., göres här det förtydligande av
min mening, att 10: 14 S. L. i
föreliggande fall saknade tillämplighet, bl. a. enär
de dömda icke riktat och icke heller
velat rikfa någon uppmaning eller
eljes något försök att förleda till brott till
kongressen, vilket ju i sin tur med logisk
nödvändighet innebär, att dylikt
förled-ningsförsök av dem icke heller företagits
inför kongressen. Jag har icke avsett att
yttra mig angående möjligheten av en
till-lämpning av 10: 14 S. L. med hänsyn blott
till den omständigheten, att församlingen
tilläventyrs saknat individer, spm kunnat
taga åt sig den brottsliga uppmaningen.
Tiden n:r 9, 1916.
har man redan antytt, att med
förräderimålets behandling inför
domstolarna en justitieförbrytelse vore
i görningen. Vore diagnosen
riktig, måste givetvis en enkel
hänvisning till densamma göra varje
förförklaring från min sida över
mitt handlingssätt överflödig. När
jag nu här berör frågan angående
riktigheten av denna antydande
karakteristik, vill jag för tydlighetens
skull framhålla, att man ur mina
hittills gjorda uttalanden angående
de båda utslagen ingalunda får
utläsa, att jag velat beskylla
domstolarna för att ha begått en
justitieförbrytelse i den mening, vari detta
ord bör förstås.
I detta sammanhang vill jag
erinra om, att de fransmän,
som önskade en revision av
Drey-fusdomen — fastän de voro
övertygade, att ett ”justitiemord”
blivit begånget — likväl ansågo det
så nödvändigt, att domar enas
pet-sonliga heder icke underkastades en
hätsk och vulgär diskussion under
upprivande pärtistrider, att de, t,
o. m. när de direkt framställde sina
anspråk på den brottsliga domens
undanrödjande, vid sitt offentliga
framträdande i allmaiihét drogo sig
för att uttala några tvivel om åo’
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
