Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1916 - Lundstedt, Vilhelm: Slutanmärkningar till kritiken av under- och överrättens utslag i »förräderimålet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marenas goda tro. Redan skäl,
analoga med dem, som höllo
Dreyfus-domens angripare tillbaka, bjuda
mig -plikten att icke utslunga,’
beskyllningen för justitiebrott mot
de domare, som fungerat i
förevarande process. Härtill kommer
ytterligare, att ingen bevisning
framlagts för att dömarena
eller någon av dem avgivit sina vota
i medvetet uppsåt att därigenom
begå ett brott och för att de sålunda
begått justitieförbrytelse i den
mening, vari man, såsom jag här
nedan skall utveckla, bör fatta detta
ord.
Justitiebrott, justitieförbrytelse,
eller hur man vill kalla det, är ju
icke ett juridiskt utan tvärtom ett
av lekmannen uppställt, ganska
svävande begrepp. Det kommer väl
ej heller någonsin att slutgiltigt
fixeras till sitt innehåll. Var och én
som använder ett dylikt ord i en
sådan allvarlig diskussion som den
förevarande, åligger det därför att
närmare precisera, vad han vill
innesluta i detsamma. Man hör ofta
domar karaktäriseras såsom
justitie-förbrytelser, därför att de äro
uppenbart lagstridiga, oberoende av
de motiv hos domarena, som
förestavat dem. Så långt får man dock
icke gå. Själva ordets fruktans-
värda valör och dess ohyggliga
innebörd måste förutsätta, att en
domare med berått mod fällt den
lagstridiga domen. Domaren måste
genom domen ha givit uttryck åt sin
avsikt att döma en person, som —
efter vad domaren själv vet — icke
gjort sig skyldig till något straff
eller i varje fall icke till det ådömda
straffet. I Dreyfusprocessen
förelåg-ett typiskt justitiebrott. Domaren •
dömde på grundval av ett
bevismaterial, som han visste vara •
förfalskat, för att rädda franska arméns
ära. I ”förräderimålet” ligger
saken nu icke på detta sätt. Det är
här ej fråga om en förfalskning av
bevismaterialet; det är här
framför allt fråga om olaglig
tillämpning eller laglig
ieke-tillämpning-(resp. mildare tillämpning) av i
utslagen’ åberopade. lagrum. För
att här ett justitiebrott skulle
föreligga, måste enligt det nu sagda
förutsättas, att domstolarna medvetet:
dömt efter icke tillämpliga lagrum
eller medvetet med orätt för strängt
tillämpat lagrum, som enligt deras
mening varit användbara. Den nu
framhållna olikheten mellan s. a. s.
utgångspunkterna för ifrågavarande
spörsmåls bedömande i
Dreyfusprocessen och ”förräderimålet” leder
emellertid enligt min mening till att
en domares brottslighet i ett
sådant fall som det senare måste
vara särskilt kvalificerad, för att
man skall kunna inrangera
densamma såsom ett justitiebrott. Sådant
föreligger enligt min mening icke
blott därför att
domaren medvetet fällt en
lagstridig dom.
Ytterligare ett moment måste komma till r
domaren får icke ha haft den
föreställningen, att
hans dömande i strid
mot lagen vore tillåtet,,
d. v. s. icke brottsligt. Emot
uppställande av detta särskilda villkor
såsom förutsättning för en
beskyllning för justitiebrott vilL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
