Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9, 1916 - Carleson, C. N.: Internationellt fredsinstitut. Utjämningsförfarande och skiljedom. Exekutiva medel. Ekonomi och kolonier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ker och beskaffenhet jämförlig med
den, som präglar
naturvetenskapliga iakttagelser och resultat. Det
vore ju ett första steg till
kulturnationernas på metodisk prövning
vilande behärskning av de
motiv, varur krigen uppstå.
Man skulle kunna tänka sig
Haaginstitutet i första rummet
om-bildat till en international-politisk
stormvarningsstation. Det
förutsätter en stab av observatörer ur
alla nationer, av elitmän på alla
de tänkbara områden, där tvister
och slitningar kunna uppkomma,
en permanent, kvalificerad
bevakning i ständigt meningsutbyte och
med endast ett mål för ögonen:
att grundligt undersöka och
klarlägga, att ständigt vara väl
underrättad om förhållandens och
intressens förskjutningar, att studera de
inrepolitiska problemen i de olika
staterna med deras möjliga
inverkan på de utrikespolitiska
förhållandena för ögonen. Resultaten av
en dylik bevakningstjänst komme
att bilda ett värdefullt och
tillförlitligt material för förhandlingar
inom ett fredsråd, som bildade
den direkta länken mellan det
internationella fredsinstitutet och de
olika staternas parlament och
regeringar. Om ett dylikt råd
samman-sattes av delegationer ur
parlamenten, bevarades den nödvändiga
kontakten med folken, och ännu en
vinst för förverkligande av
begreppet: ett kultumationernas samfund
skulle uppnås, om i detta råd även
de små och medelstora nationerna
hade säte och stämma.
Det är mycket lätt att påvisa
svårigheterna för en dylik institution
att tillfredsställande fungera. Man
skall kanske säga, att det möjligen
lyckas att dana en dylik areopag
för den varaktiga freden, men att
det hela slutligen blott utmynnar
i en överflyttning av tvisterna, av
diplomaternas diskussion till en
ort, där det gamla skådespelet av
söndring och intriger kommer att
åter gå över scenen. En rest av
väl eljes utdömd ”diplomatism”
får man väl taga med i
beräkningen, men olägenheterna och
riskerna därav skulle givetvis
neutraliseras av medvetenheten om det
direkta ansvaret inför
respektive folkrepresentationer
(dessutom utbyggda med obligatoriskt
referendum i allvarliga
konflikt-fall) . Genom fredsrådet hölles
parlamenten medelst fullständiga
och allsidiga upplysningar om
tvistemåls läge och möjliga
konsekvenser å jour med alla oroande
företeelser. Folkens opinion kunde
bildas med större reda och urskiljning,
allt förhastande i uttalanden och
åtgärder förebyggdes, då ju alltid
ett modererande element ligger
inneslutet i en längre
instansbehandling. Vid världskrigets utbrott
kunde vi konstatera tidens
värde för utjämning. Det
bråd-störtade i ovädrets
sammandragning var då folkens första, starka
intryck.
Vid varje ny rättsordnings
genomförande stöter man emellertid
på de frågor, som gruppera sig
kring suveräniteten och
makten. Det måste i särskilt
hög grad bliva fallet vid en
ordning för reglering av de
internationella förhållandena, där maktens
tyngd och språk hittills i de allra
flesta fall varit utslagsgivande. I
internationella fredsinstitutioner
ligger det därför nära till hands
att antaga, att de store icke vore
hågade att där åt de små inrymma
en med deras likaberättigad
ställning. Tvivelsutan vill man i-detta
avseende hävda en mening, starkt
färgad allt fortfarande av den
gamla ”jämviktspolitikens”
system, som framförallt visade sin
våldskaraktär i föraktet för de små
folkens ord och rätt. På ett sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
