Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Engberg, Arthur: Maktfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man överhuvudtaget icke får
tillfoga någon något ont, icke ens
fienden. I denna sats får den sokratiska
rättsidealismen sin tillspetsning.
På prinéipiellt samma linje som
Thrasymachos’ maktlära står våra
maktfilosofers åskådning. Jag skall
-i det kommande söka visa, huru
bakom t. ex. herrar Kjelléns och Bööks
åskådning ligger precis den» krassa
lära om makten såsom liktydig med
rätten, som Thrasymachos
framförde mot Sokrates.
Det försåvitt jag kan finna mest
karaktäristiska draget i den
moderna maktfilosofien är dess
uppfattning om den nationella kallelsen.
Man säger, att liksom varje enskild
människa har sin alldeles särskilda
och bestämda kallelse, så har även
varje nation sin bestämda kallelse.
Det måste alltså utifrån denna
åskådnings ståndpunkt finnas en for
nationen given uppgift, ett mål för
densamma att förverkliga, och
visserligen ett högsta mål. Men
denna nationens uppgift är icke
given av nationen själv. Nej, den är
en objektivt i tillvaron förefintlig,
av gud själv för nationen ställd
uppgift. Gud har åt varje nation givit
ett alldeles speciellt mål att
förverkliga. Mot detta mål har alltså
nationen att inrikta sin strävan.
Det ligger nu i öppen dag att det
här blir fråga om ett för nationen
såsom nation givet "högsta värde
att söka realisera. Nationens
förhållande till sitt högsta värde blir
ju detsamma som dess förhållande
till sitt högsta mål. Men nu
ligger det jämväl i öppen dag att då
gud själv enligt den här
ifrågavarande åskådningen är den absoluta
värdenormen men därmed också det
absoluta värdet så måste gud själv
också bli det högsta målet för
nationens strävan. Alltså: läran om
den av gud givna nationella
kallelsen innebär till sina konsekvenser
att denna kallelses uppgift såsom
nationens högsta mål blir gud själv.
Ty antaget att ’målet här vore något
vid sidan av gud, så skulle detta
betyda förhandenvaron av tvenne
absoluta värden, vilket är
orimligt-Skulle åter saken ses så, att gud
visserligen är det absoluta värdet
men vid sidan därav står det av gud
åt nationen givna målet såsom ett
relativt värde, så vore ju förhållandet
detta, att det åt nationen givna
målet icke sammanfölle med
nationens högsta värde. Men nu innebar
just kallelseläran, att för nationen
finns ett högsta mål, d. v. s. ett
högsta värde, efter vars
förverkligande den har att sträva. Att skilja
mellan gud såsom absolut värdenorm
och det här ifrågavarande högsta
målet går således rimligtvis icke.
Men då är saken i och med
detsamma den, att gud sätter sig själv
såsom nationens högsta mål.
Till denna konsekvens har man
också letts bl. a. i tidningen
Vård-kasen. Där polemiserades mot Hans
Larssons kritik av Kjellén i Forum
och man angav med uppoffrande av
Kjellén sin egen positiva
ståndpunkt och förklarade denna vara ett
arbete för riksuppgiften, vari det
eviga tagit mandom. Det eviga står
här givetvis i stället för gud.
Riksuppgiften är alltså den
mandomvordna gud. Gud har alltså givit
sig själv till uppgift åt riket.
Det behöver väl knappast erinras
om de orimligheter till vilka en slik:
uppfattning leder.
Men här inställer sig nu den
frågan : vad är det som utpekar för
mig själva målet 1 Efter vilken
norm fastställer jag den eller den
uppgiften såsom nationens speciella
uppgift? Det är ju klart att vad
det här är frågan om är ett
sigbe-stämmande för vissa värden.
Uppfattningarna om vad som bör
anses vara nationens uppgift äro vitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
