Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Engberg, Arthur: Maktfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skiftande. Finns det då någon
möjlighet att objektivt angiva
vilket värde som här är det verkligt
högsta värdet? — Svaret måste bli
ett obetingat nej. Det är ju
orimligt att säga, att en verklighet i sig
innesluter ett högsta värde.
Förhan-denvaron av en gudomlig vilja kan
i och för sig icke innesluta att dess
följande har ett högsta värde. Att
ha tillvaro och ha värde är.
visst icke detsamma. Att därför
anse värdet vara i tillvaron
inneslutet är falskt. En i sig själv
god verklighet är en orimlighet.
Men varpå beror det då, att vi
likväl föreställa oss en objektiv
skillnad mellan rätt och orätt? Svaret
är lätt att finna om vi ta hänsyn just
till den nämnda förknippningen av
verklighet och värde. Om en viss
verklighet är normen för vad vi
böra, så kan ju detta, som vi böra,
objektivt bestämmas. Det blir bara
att pröva överensstämmelsen mellan
vårt handlande och den
ifrågakom-mande verkligheten.
Det synes vara obestridligt att vi
i tanken på en objektiv skillnad
mellan rätt och orätt inlägga tanken på
en normerande verklighet.
Tydligt är, att det är en ren
meningslöshet att tala om ett böra,
som skulle ha giltighet utan hänsyn
till ett subjektivt ställningstagande
till saken. Huru‘vi än vrida och
vända på saken återkomma vi dock
till tvånget att antaga värdet såsom
liggande i ett subjektivt
förhållande till en verklighet, icke i
verkligheten själv. Men därmed är då
också utsagt att någon som helst
möjlighet att objektive fastställa
värdet finnes icke. En sådan
möjlighet skulle nämligen förutsätta det
vanliga sannings- eller
falskhetsbe-greppets tillämplighet på värdet,
något som är orimligt.1
1 Se Hägerström, Om moraliska
föreställningars sanning.
Det blir under sådana
förhållanden klart, att fastställandet av ett
böra för nationen endast kan ske
utifrån ett subjektivt
ställningstagande. Objektive* sett kan intet
sådant böra fastställas, ty då
antagandet av en viss verklighet såsom
värdenorm bevisligen förutsätter att
värdet inneslutes i verkligheten,
vilket åter är orimligt, så saknas varje
objektiv norm för fastställandet.
Vad föreligger alltså i denna
föreställning om den nationella
kallelsen om icke just detta, att man
abso-lutifierat ett subjektivt värde till att
betyda den av gud åt nationen givna
uppgiften, det högsta målet eller
värdet. Absolutifieringstendensen
är ytterst vanlig på värderingens
område. Man föreställer sig ett
böra i meningeji av ett högsta värde.
Den verklighet, som framställer
detta högsta värde, upphöjes så till
något i och för sig vördnadsvärt, som
höjes upp över alla begränsningar
och göres till något absolut. På så
sätt kan en subjektiv värdering bli
en absolut norm för det rätta. Men
är en gång denna absolutifiering
företagen, d. v. s. har man gjort en
viss verklighet till den normati-
v a verkligheten, så är det fullt
följdriktigt att betrakta varje
handlande, som harmonierar med denna
verklighet, såsom ett under alla
förhållanden riktigt handlande.
I belysning av det sagda blir det
då klart, att föreställningen om ett
objektivt fastställbart högsta värde
för nationen, en nationens
gudomliga kallelse, innebär att man anser
sig ha en absolut norm för
fastställandet av det verkligen rätta
nationella handlandet.
Men ännu en sak är att observera,
innan vi gå vidare. *
Varje uppställt mål tarvar vissa
medel, varigenom det förverkligas.
Det är då också klart att därest jag
värderar målet så värderar jag eo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
