Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författaren framhåller så att
Thorild var en överströmmande ljus
och lycklig natur — av en odödlig
ungdom i sinnet, som föga sett och
känt den mörka hemisfären av livet,
det onda, tragiska, sönderslitande,
konflikter och passioner. Thorild
var väl delvis en immun — en
osårbar, en Achilleisk och en
Sigfrids-gestalt — en av dessa som ha en
underbar väsendets naivitet förent
med högsta överlägsenhet. Men han
var ingen banal Lyckoper. Han
hade väl ock sina sårbara punkter
— och ofta de finaste, de som
ömmade för andras ve och väl — han
hade väl ock sin häl och sin
axelpunkt, där det onda kunde sänka
sin lömska dolk och spruta sitt gift
— men han har, torde man kunna
säga, haft i sitt blod ett ämne, en
kraft, en ljusgnista — som dödat,
neutraliserat, oskadliggjort. Jag
undrar om man inte — i brist på
annat — kommer något av det
innersta gåtfulla, det som liksom lyfter
honom i viss mening mer än något
annat över det vanliga, nära, om
man säger, att han haft något av
en demonisk ljuskraft i sitt blod —
och i sin, man vet icke om man skall
säga mer rationella eller —
irrationella -evighetsblick.
Ty den som upplevat vad han
upp-levat i Sverge, han har väl sett och
känt åtskilligt och icke blott ljus i
ljus och fröjd i fröjd — men synes
det mig — hans vilja, hans väsen,
hans passion — som ju —
åtminstone teoretiskt — tenderar att bli
allt mera själv- och
förgängelseför-glömd, allt mera rationellt renad och
på samma gång allt mera starkt och
ädelt mystiskt resignativ har, med
få aberrationer, allt mera strålrakt,
med ständigt växande kraft och ren-
panteism. Jag hänvisar annars tiH
förstnämnda avh. av Karitz i 9 ’Till Thorilds
minne”, som mera tillgodoser
ovannämnda sida hos Thorild.
het — vänt sig mot det som ej
brister och förtäres, mot det eviga, mot
det som var hans evighetsbild —
och i. dess och sitt väsens ljus — ty
en ljus-, en eldsjäl — ha skuggorna
förtärts.
Ty — ehuru förvisso icke utan
betydande svagheter och fläckar —
må väl Thorild kunna sägas — ha
varit en ljusgestalt och en som är
och förblir. Ty visserligen lyser hart
som de flesta — livet är en kedja
— även med lånat ljus — men han
har anammat det. på sitt vis och
omsmält det, så att det ofta lyser
starkare än källan. Han har färgat och
sammansmält det med eget — givit
det ljus och glöd av sin kraftiga
tanke — sin, om jag vågade
uttrycket, eteriskt muskelstarka
personlighet.
Det är detta som Karitz och
Nilsson visat. Det är denna gestalt och.
dess bana de framställt — i sin
renhet — sin styrka och sina svagheter
— sin tendens’ ädelhet och storhet.
Knappast vet jag någon svensk.
som strålar ut söl som Thorild ^—
knappast den unge Tegnér. En
solson, en sann son av ljusets Fader,
Apollon, med en lyrsträngad
tankens archimetron i sin hand har hany.
som denne, gått — i ett hölje av
ljus, i en vision — sin bana av ljus.
# &
£
I andra kapitlet behandlar
författaren med anledning av dikten
Passionerna — upphovet till striden
mellan Thorild och
fransk-klassi-cisterna — passionsproblemet,
uppfattningen av passionen och
känslan, och ger först en
framställningav rationalisternas och
antirationa-listernas uppfattning av densamma.
Han vill därvid ha korrigerad den
gängse föreställningen om de förras
förkastande av affektlivet. De hade
blott samma fordran på det som på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
