Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tankelivet, dess rationalitet,
för-nuftsenlighet.
Han uppställer så frågan: Till
vilken sida hör Thorild — bedömd
efter denna dikt, som brukat
framhållas som urexemplet på hans
irrationella passionsdyrkan. Han har
här genast funnit en punkt, varifrån
han snabbt kan vrida hela
uppfattningen.
Kellgren, den trolige
uppställaren av problemet — visas som den
som i frågan snarare är den
irrationelle. Han gillar de irrationella
affekterna som välgörande makter i
livet och dikten.
Thorild är ej irrationälist och
ännu mindre antirationalist som
Rousseauisterna — men helgjuten
rationalist.
Tyngdpunkten hade av Rousseau
förflyttats till känslan. De ir- och
antirationella affekternas och
passionernas högvärdering får sitt
starkaste uttryck i rousseauismen.
(Beträffande detta s’e reserv, i det
följande.)
Hos Thorild ligger ankaret i
förståndet. Det är lodet och kompassen.
Man har ifråga om dikten
Passionerna (och annorstädes, där han
behandlat dem) fäst sig vid det yttre,
diktion, form, känsloutrop och
försett sig därpå. Det inre —
idéinnehållet — är rationalistiskt.
Namnet är oegentligt. Dikten är
en versifiering av hans metafysik,
vari, som en integrerande, men
underordnad del, passionernas, ingå.
Det är Leibniz substansbegrepp
— icke Rousseaus psykologiska
principkänslan — som ligger under
Thorilds uppfattning av naturen
som känsla. Den är en del av
kraften i allt: ”Ljuv i en vårpust, i
ka-raiben grymhet, tigerart — snille,
och snille, i den harmoniska, fina,
eldiga mänskan. ”
Passionerna vore
fördärvbringan-de, om ej Harmonien-Förnuftet upp-
rätthölle ordning. Harmonien den
högsta, den rationella principen.
”Kraft och Harmoni förklara hela
naturen’ ’, säger han. De
nödvändiggöra varann. Men Harmonien är den
högsta, är urprincipen.* Den vise,
harmoniske står över kraftens
representant.
Thorild utvecklar sedan sin
gra-dations- och harmonilära och
förklarar till slut strävan till det högsta
vara ett med strävan att söka
omfatta Universums stora Harmoni
med en liknande blick, den blick
som är Guds, den stora, det Helas
— den Vises. Författaren menar
så att det själstillstånd, som här
ställes som det högsta, det ideala —
Allblicken, evighetsblicken — är
besläktad med Spinozas Amor
intel-lectualis Dei, men framhäver, att
det icke må förväxlas med Rousseaus
högsta dylika — ”entusiasmen”. .
Han citerar ett brev som visar
differensen och som visar att
Thorild sett den. Thorild skriver till
Heurlin: ”Men denna upplyftande
kraft, denna sublima världen av
begrepp och känsla var över honom.”
(Rousseau.) För Thorild har det ej
rått någon strid nxellan begrepp och
känsla; han har aldrig delat den
rousseauanska antirationalismen —
säger författaren.
Jag skulle vara benägen att
reservera mig här i en del.
Enligt min tanke äro gränserna
— särskilt beträffande Rousseau —
för skarpt dragna — och icke
riktigt.
Jag kan icke anse Rousseau för
någon utpräglad antirationalist och
särskilt icke — teoretiskt för en
* Anm. Det synes mig här en
differens (som troligen har sitt ursprung i en
dubbelhet hos Thorild) förefinnes mellan
Karitz och Nilsson. För den förre är
snarare kraften Thorilds urprincip. Och den
vise, harmoniske är blott kraftens högste
representant, överhuvud fattar Nilsson
Thorild strängare rationalistiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
