Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Martoff, L.: Gustave Hervé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lingen av det sociala livets mest
komplicerade frågor; samma blandning av
Pari-serelegans ocli vulgär torgmadamgrovhet
samma äkta franska sentimentalitet med
samma blodtörstiga uttryckssätt. Men
det var icke endast det yttre maneret,
som måste komma a^t draga den i sitt
umgänge plebejskt enAle ocli tämligen
grovt mejslade Hervé till Rochefort,
denne aristokratiskt eleganto ocli alltigenom
”mondäne” markis, som därjämte under
de senaste årtiondena av sitt liv kört fast
i reaktionens läger. Guerrc sociales
utgivare måste också känna sig dragen
till denne figur av en förslagen gammal
räv med dess egenartade kombination av
originalitet ocli schablonmässighet,
individualism ocli förmåga att anpassa sig
efter den stora hopen, egenskaper så
nödvändiga för en demagogisk karriär i ett
modernt samhälle, karriären för en politisk
3 ’franktirör9 9, som ej ingår i något
organiserat förbund, som tvärtom vinner sitt
inflytande över mängden utan att därvid
bindas av några som helst motsvarande
förpliktelser.
Den folkmassa, varöver Rochef orts
inflytande vid olika tillfällen gjorde sig
gällande och som förde honom* upp till
Kapito-lium, var lös som havssanden; dess
sammansättning ändrade sig icke kvalitativt
från en etapp till en annan i hans
politiska och publicistiska karriär. Då denne
unge markis vid slutet av sextiotalet mitt
under de rasande bränningarna från alla
de olika sociala och politiska
sammanslutningar, vilka förde krig mot Napoleon
III, självständigt trädde upp utan att
ansluta sig till blanquister eller jakobiner,
internationalister eller republikanska
radikaler, då blev han tack vare de
skickliga slag han riktade mot bonapartismen
nästan i ett ”en gemensam vän” för hela
den demokratiska oppositionen och till en
viss grad en avgud för de radikala
studenterna oeh de socialistiska arbetarna liksom
även för den småborgarmassa, som vid
denna tid genomgick en jäsningsprocess.
Han behagade dem alla genom den starkt
utpräglade individuella form, vari han
bragte, till uttryck känslor och stämnin-
gar, som voro gemensamma även för de
mest divergerande elementen i denna till
sin sociala sammansättning så heterogena
massa, känslor och stämningar, som tack
vare sin primitivitet och ”enkelhet”
kunde för någon tid sammanfoga de
olikartade skikten till en enda ”mängd”. Den
stormvåg Rochefort rörde upp förde
honom själv i höjden, in i
nationalförsvarets provisoriska regering av den 4
•september 1870 för att sedan kasta honom
som en landsförvist till Nya
Kaledo-nien (på grund av försvaret av
kommunen) .
Efter den allmänna amnestin på
åttiotalet vände Rochefort tillbaka till sitt
älskade Paris. Samma spårsinne, som
femton år tidigare gjort teaterrecensenten i
Figaro till en antidynastisk publicist,
satte nu Rochefort på nytt i stånd att
träffa stämningarna hos mängden, denna
odifferentierade massa, för vilken han
kunde bli, om icke ledare, så dock en
populär rådgivare. Redan efter de första
ären under den moderata republik, som
fört industrin och finansplutokratin till
makten, kände sig den demokratiska
massan desillusionerad. I början av åttiotalet
brusade och sjöd det i denna massa, som
därvid svängde fram och åter mellan
ra-‘ dikalism och nationalism, socialism och
anarkism, antiklerikalism oeh
antisemitism. Alla som stodo i opposition mot den
opportunistiska republiken, höger som
vänster, genomlevde en period av
uppsving under sina ansträngningar att
”sortera ut” denna demokratiska massa
efter de olika sociala och kulturella
samhällslager, som Vart och ett av dessa
partier eller sekter andligen representerade.
På nytt ensam, på nytt fmbrytare,
söker nu Rochefort fånga hela denna
brokiga massa och återspegla allt i sina
anklagelser mot den opportunistiska
republiken: revanschisternas sårade nationella
fåfänga, proletariatets förbittring, väckt till
liv genom ekonomiska kriser, de smärre
industriidkarnas och handlarnas harm —
under antisemitisk förklädnad — över
bankernas oeh de stora företagens
övermakt, och till sist ”den enkle medborga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
