Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tionellt. Det är fråga om det kan
källas irrationellt. Det beror på hur
man tar ordet. För Rousseau var
det moraliskt-religiösa
skönhetsvärdet väl ytterst det mest rationella.
Han är mera platonsk, som
författaren säger. Det är betydliga
differenser på vägen, varpå de
mena sig tränga till det eviga.
Pla-tonismen saknar ju dock ingalunda
sin rationalism, spinozismen ej sin
mystik. Slutmålet — högsta
själstillståndet — har ock sina likheter.
Det är ett tillstånd, där det
discursiva raisonnementet har
upphört, allt är samlat, stillnat i en
intuitiv blick —1 en intellektuell
-åskådning, som är i högsta, renaste
mening erosbetonad — där, kan man
säga, passionen för det förgängliga,
de irrationella känslorna fallit bort
— och det eviga möts — hos
Rousseau mera som fullkomlighet
— hos Thorild mera som oändlighet.
”Gå ned i djupet av din själ: det
är där som du skall återfinna
alltjämt källan? till den heliga eld, som
upptände oss så många gånger med
kärleken till sublima dygder: det
är där som du skall se dehna eviga
bild av detsamma sköna, vars
åskådning inger en helig hänryckning
och som våra passioner besudla
oupphörligt utan att kunna
någonsin utplåna. ’ ’
I kap. III behandlar förf. Thorilds
estetiska åskådning i sin helhet.
Den centrala idén, det avgörande är
uppfattningen av geniet och dess
frihet. Den har släktskap med
Youngs, sturm- und drang-profetens
— men framgår, anser förf.,
huvudsakligen ur hans naturbegrepp.
För fransk-klassicisterna är
naturen begränsad — dess rikedom,
möjlighet. Uttömt. Tanken, dikten hade
sagt, hade skildrat allt. Det
återstod att imitera, följa givna
exempel och lagar, en bestämd smak.
För Thorild var naturen
obegränsad, oändlig, evigt ny, ung,
progressiv — i rikedom, möjlighet. Geniet,
som var ett uttryck, en avbild, ett
organ, det högsta, av Allnaturen,
dess Allkraft och Allförnuft, var
alltså ock oändligt. Dess frihet,
kraft, fullkomnings-, tolknings-,
nyhetsmöjlighet var oändlig.
Därav följer som korollarier hans
ställning till regler, smak, imitation,
stil o. s. v.
Reglerna normerade, skapade
geniet själv— i det det följde sina
egna och naturens högsta lagar —r
den högsta kraftens och skönhetens,
Förnuftets och Harmoniens.
Men han var ingen kämpe för
regellöshet och regeltrots —
tvärtom. Geni betydde för Thorild
högsta, friaste förmåga
av reglering.
Geniets relation till smaken var
ock av inre art för Thorild. Smar
ken var något med, i geniet,
förnuftet inherent, autonomt — snarast
dess proportionssinne.
Imitationsbudet — djupt
förhatligt för den ursprungligheten djupt
älskande Thorild — föll ock för
satsen om naturens och geniets
obegränsade rikedom och möjligheter,
för progressionsidén och dessutom
som ett brott mot lagarna om
proportion och sanning — alltings
positiva individualitet.
Härmningen är en irring, en lögn
och en disproportion.
Hans begrepp om och fordran på
stil går ock direkt fram ur hans
livsåskådning och lynne. Den skall
vara ett sant uttryck för saken,
levande, äkta, rik, oändlig som livet
själv, ett logiskt adekvat,
böljesmi-digt uttryck för den dynamiska
Universalharmonien. Thorild vill
den universella, som naturen, rika,
levande, sanna — dynamiska stilen.
— Och vem i svenskt språk har
presterat dess like — som han själv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
