Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - Ström, Erik: Omvärderingen av Thorild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall stå — en avgrund — från dét
låga, regellösa irrationella
passions-och affektlivet. Ja, han ställer
henne här genomgående (samman
med förståndet) — i absolut
kontra-position mot detsamma.
Han intar en kristet-dualistisk
ståndpunkt och det skiljer honom
• åtskilligt från Thorilds mera
hed-niskt-intellektuella och monistiska
— men icke i den mening förf.
framställt. — Skulle man döma efter
andra skrifter och uttalanden, även
där han framställt eller prisat
pas-sionella tillstånd, skulle jag ej
heller vara böjd att fatta det som en
kamp för ir- eller antirationella
sådana. Han vill dem ädla och
för-nuftsenliga. Hela hans uppfostran
av Emile till exempel — där han
visserligen vill hålla den känsliga
grunden levande, rik och ren och
fruktbar, drivstark — är ju
rationalistisk såtillvida att den
principiellt arbetar mot vildhet och
regellöshet — för behärskning,
för-nuftsenlighet, stillhet, harmoni.
Han har då ungef ärligen —
synes mig — den allmänna
rationalismens blick på affekterna — som
förf. sökt hävda. Han gillar de
aktiva ädla, förnuftsenliga — de ädelt
naturenliga. Han sätter sådana
högt som drivkrafter.
-Skall man döma efter hans
teoretiska huvudskrift, måste man finna
att man snarare måste kalla honom
antipassionalist än antirationalist.
Lägger kanske Rousseau den
yttersta tyngdpunkten på känslan,
ligger det icke i betydelsen passioner
i allmänhet — det är snarare sturm
och drang — utan mera i
Schleier-machersk mening.
Den är kanske stundom — denna
känsla — mera ”passionerad”, har
stundom mera platonisk
”entusiasm”. Detta visar ytterligare, hur
behövliga differentieringar — fr.
allt av bregreppet ”passion” här
hade varit.
Ty såväl som kunskapskälla,
sanningskriterium — som
praktiskmoralisk, rättskriterium — och som
religiös källa — ställer han sin
”känsla” mot passionerna i vanlig*
mening— i sin ”Trosbekännelse”.
Han säger där på en central,
accentuerad plats:
”Då jag mediterade över
människans natur, tyckte jag mig
upptäcka däri två tydliga principer
(krafter). Den ena lyfte henne
uppåt, m\ot studiet av de eviga
sanningarna, mot kärleken till
rättvisan och det moraliska sköna, mot
den intellektuella världens regioner,
vars åskådande utgör den vises
salighet. Den andra drog henne lågt
ned i henne själv, gjorde henne till
slav under sinnenas herravälde,
under passionerna som äro deras
tjänare och motverkade genom dem
allt det som känslan av den första
inspirerade till. Då jag kände mig
dragen och sliten mellan dessa två
motsatta krafter, sade jag mig:
nej, människan är icke en.; jag vill
och jag vill icke, jag känner mig
på samma gång slav och fri; jag ser
det goda, jag älskar det och gör det
onda: jag är aktiv då jag lyder
förståndet, passiv då mina
passioner släpa mig med sig; och min
värsta plåga, då jag dukar under, är
att känna att jag hade kunnat stå
emot.”
Och detta är icke tillfälligt, nuen,
genomgående.
Det är ”vid passionernas
tystnad” han anser, att man kommer
samlingen och livets innersta nära.
Det finnes ifråga om ”högsta
själstillståndet”, såsom det står
tecknat i författarens eget citat ur
”La Nouvelle Helo‘fse” åtskilligt
besläktat med detta.
Det är icke så intellektuellt som
Thorilds. Det är mera kvalitativt
än dennes mera kvantitativa.
Thorild famnar en ”värld”, som han
säger. Det kan icke kallas antira-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
