Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - —rs —: Minnesdagarnas månad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf II Adolf på angivet sätt, har
även gjort Karl XII till ”urbilden
av den fornnordiska
kämpakraf-ten”. Det skulle väl också vara
som en dylik ”urbild”, efter
mönstret av en Starkodder, Ragnar
Lod-brok m. fl., som de gamla
vikingarnas ättlingar kunde anse sig ha
anledning att fira hans hädanfärd. Ty
icke kan han väl firas därför att
han genom halsstarrighet och
bristande politiskt omdöme bragte vårt
land till undergångens brant eller
därför att han för att tala med Olle
Montanus i ”Röda Rummet” mest
bidragit till vår denationalisering!
Inte heller är det hans
nykterhets-vänlighet eller sexuella
avhållsam-het, som gjort honom till
national-helgon, ty dessa dygder lära vi
knappt kunna reklamera som
specifikt svenska. Nej, vilja vi vara
ärliga, så få vi allt erkänna att vad
som beundras hos Karl XII är helt
enkelt slagskämpen, vars högsta
förnöjelse var att ”klappa opp” sina
fiender och för vilken den
blodigaste drabbning endast var eri ”lustig
lek”. Det är som guden med det
bart huggande svärdet han dyrkats,
och alla försök att? göra honom till
en slagskämpe i högre bemärkelse,
d. v. s. till fältherre eller till den
fjärrblickande statsmannen, hava
misslyckats och äro dömda, att
misslyckas.
Är det icke betecknande att varje
gång våra maktägande sökt slunga
vårt folk ut i krigiska äventyr, just
minnet av Karl XII använts Båsom
en kraftigt verkande motor? Tänk
bara på 1700-talet och
Sinclairsvi-san, i vilken Karl XII ju spelar en
framskjuten roll! Och när senare
våra skalder ville rycka upp vårt
folk ur ”håglös vila” så gjorde
Tegnér i patriotisk yra Karl XII till
”Sveas störste son”, och den eljes
‘mera nyktert tänkande Geijer var
knappast mindre hänförd. Och
vilken yrsel när statyn på 1860-talet
restes i Sverges huvudstad — med
den dragna huggvärjan i ena
handen, under det han med .den andra
pekar österut, mot ”arvfienden”.
Som han står där, är han ett sant
uttryck för den kungadömets
renässans, som, om man får tro vissa
högerprofessorer, just håller på att
bryta in och lyckliggöra svenska
folket. Kan man tänka sig en
pampigare representant för en ”högste
krigsherre’ 9 ? Genom att peka
österut symboliserar han på förhand den
svenska aktivismen, på vars nära
släktskap med kungadömets
renässans ingen kan misstaga sig.
Ett led i dessa strävanden har
varit att söka undanröja de
slagskug-goi*, som tidigare brett sig över
”hjältekonungens” minne och som
opartiska forskare, sådana som
Fryxell och F. F. Carlson, ej brytt
sig om att dölja. Det hör med i
”kungadömes renässans” såsom ett
ingalunda oviktigt moment ätt söka
restaurera minnet av två av de
monarker, som gjort vårt land mest
skada, Karl XII och Gustaf TV
Adolf. I båda fallen har taktiken
varit densamma: att så mycket som
möjligt fritaga konungarna för all
skuld och i stället vältra denna över
antingen på de underordnade
redskapen eller på hela det
demoraliserade svenska folket. Yad Karl XII
särskilt beträffar, så är det den
red-bare och tappre karolinen Adam
Ludvig. Lewenhaupt, utan tvivel en
av sin tids störste fältherrar, som
fått kläda skott för sin konungslige
herres fel och misstag. I Gustaf IV
Adolfs fel och galenskäper har
man däremot sökt göra hela
svenska folket meddelaktigt!
Sanningen är tvärtom att den 30
november 1718 är för oss svenskar
en befrielsens dag, och som
sådan kändes den också av samtiden.
Eftervärlden har försökt göra den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
