Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - v. Kraemer, Vera: Två sociala folkskildringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motvikt — båda böckerna börja
dessutom vid ungefär samma tid,
70- ock 80-talet — en förhoppningsfull
bild av ett rent oeh kraftigt
folk. Säg gärna att Ola är en elak,
självkär gubbe, som gör sig en
prydnad av sin syndfullhet, tala gärna
om ett visst andligt mörker — här
på ön lever man ju i ofantligt
mycket bakom sin tid — och om läseri.
Det blir endast ord, ännu så länge.
Tills vidare andas man frisk
saltluft i dessa ovädrade stugor, man
vilar trygg i skildringen av dessa
sanningssökande människor, som
fara långa vägar för att få svar på
inre frågor om ovärldsliga ting,
dessa, vilkas sanningssökande just är
deras insats och uttrycket för deras
värde.
Fabian Månssons språk har en
kraft och en renhet, som stammar
från samma källa. Det har en
träffsäkerhet som är beundransvärd, en
strindbergsk enkelhet men då och då
med en bild av hans eget
individuella språk, kortfattat och flärdlost,
man skulle vilja säga taktfullt,
såsom bönder i all sin stillsamhet
äro taktfulla — det vi ofta ta för
blyghet. Han talar om hur
Kristina hälsade med en böjning på
huvudet, som hon sett ”de
floromhöljda fina fruarna i stan” göra.
Ser man inte strax de löjliga
moderna från tiden, de smala midjorna,
floren som voro så oumbärliga då,
allt detta, som måste förefalla
enkelt lant- eller än mer öfolk både
löjligt och syndigt. Men ändå,
ändå har det en frestelse för öns
kvinnor! Det är Satans onda garn!
Han talar om ”kaksockret” man
hade på den tiden, men så i
förbigående att allt påklistrat faller bort,
utan varje spår av effektsökeri. Han
talar om hur Sven Johan fick lära
sig läsa av en båtsman; i sex veckor
varade kursen. De som gingo några
veckor längre fingo lära sig skriva
sina namn, ”fast de flesta inom kort
glömde var de stora bokstäverna
skulle stå, så att de ofta placerade
dem mitt i namnet i stället för i
början”. Här har man den enkla
förklaringen på förunderligt illa
skrivna brev, så rörande i all sin
osökthet.
Men ingen förhävelse får rum hos
läsaren. Dessä människor ha förmågan
att tänka, de bästa av dem, att
debattera sin bibel med en saklighet
och utan att käbbla eller falla
varann i talet, som många
diskussionsivriga andar från vårt årtionde
ödmjukt borde lära av. Stora
fejder utkämpas, det gäller som sagt
rätten att söka sin själaspis var man
vill hämta den, utan att behöva tro
sig bli fördömd för att man ej går
dit tyrannen Ola pekar. Men i
denna tunga strid, där Ola på bokens
sista sidor besegras, skall man icke
finna ett personligt angrepp hos de
stridande ! Och ändå är allt så
levande att man tycker sig sitta i en
vrå och häpen höra dessa
bibelsprängda — i sex timmar gick den
avgörande debatten, som en
medeltida trosstrid. Men utan bålet, ty
här är man sig själv, fri från
överheten, som kallas storbukar och
långrockar.
Överheten är ett förunderligt
något. Vi veta litet var att frälsningssoldater
på 80-talet fingo fängelse
för att de hållit möten på kvällarna,
vilket var dem förbjudet. De bröto
mot förbudet, ty på förmiddagarna
kunde de ju inte nå sina skaror, de
som arbeta. Och här ges i rena
klara fakta de mest upprörande
vittnesbörd om förföljelser mot sådana,
som sökte sanningen på sitt vis —
lagen av 1868, som förbjöd troende
att sammankomma för att läsa
bibeln å tid, då allmän gudstjänst i
församlingen förrättas. Uppträdde
någon och lade ut bibelns ord,
kunde han, om han icke var prästvigd,
dömas till 300 riksdalers böter,
för-såvitt man ansåg talandet, ”leda till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
