Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - v. Kraemer, Vera: Två sociala folkskildringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oupphörligt ledes man tillbaka
till detta — det individuella
ansvaret. ,JDet förefaller så självklart
att den fattige arbetaren som super
måste bli en tjuv, att man glömmer
hans egen individuella ansvarighet
oeh vill söka hela skulden hos
omgivningen, ytterst hos samhället. Och
ändå är det så, att den stora
mängden av fattiga, supande arbetare
noga akta sig att bli tjuvar. De
tala måhända som om de önskade
stjäla, men de kunna inte och
hindret reser sig inom dem själva som
en levande makt”.
Inom de fattigare klasserna anses
ju också skuggan av misstanken för
stöld som en upprörande
förolämpning, långt mer än beskyllningar
eller antydningar om
våldshandlingar. Därför att om jag ingenting
annat har på jorden, kan jag dock
hålla mig med lyxen att vara heder- ;
lig, att göra rätt för mig, att inte
”vara skyldig någon ett öre”. De
rika kunna ha stora skulder, ty
de-ha annan lyx än den att kunna säga
sig själv: jag, i all min nöd är inte
skyldig någon något.
På ett annat område möter man
samma slapphet. En gentilare
de-mimondän ursäktar sig själv och
ursäktas av naiva beundrarinnor
därmed att ”hon har så stort
behov av lyx”. Lyx älska alla
normala yngre kvinnor innerst inne —
men skillnaden är på hederligt folk
och andra, att somliga sälja sig inte.
för att få den, utan äro utan!
Man ser också klart av Martin
Kochs nästan kärleksfullt
ingående skildring av Frasse Gyllenhjelm,
hur han vill skilja avskummet från
den rena varan. Hur han vill visa,
att denna värld, som de borgerliga
inte känna, är delad, den som
överklassen, i olika valörer. Hur den
slappa ligist som ständigt
cigarettrökande fyller en spårvagnspublik
med avsky, icke är en arbetare *—
utan blott det han är, ett vrak, en
spillra. De borgerliga ha sina
tankelata fördomar liksom proletären
gärna tror att alla läkare äro
okunniga och ovilliga, alla
.”överklass-damer” lata och att man dödar
gamla fångar i fängelserna för att
man inte kan försörja dem.––––––
Vart vill Martin Koch komjma
med sin levnadsteckning av Frasse
Gyllenhjelm? Han visar att ett
fängelse är en rent ehimärisk
boteanstalt — betecknande är den
detaljen, att då Frasse första gången i ett
norskt fängelse får en fläta tobak,
han smälter bort av tacksamhet och
goda föresatser. När han nästa
resa får en ny fläta, ser han en
utspekulerad kitslighet i att tobaken
ej är av hans favoritsort. Så
hemtam är cellen dEör honom, så föga är
cellen ett straff, en förbättring.
Men botemedlet ligger inte i
något så enkelt -som en ny
fängelsetyp, trädgårdsskötsel etc., eller i
en förening. Det onda har
funnits så länge världen stått och,
förunderligt! det finns kvar fast vi
gjort så många uppfinningar och
framsteg. Och lika länge som vår
tideräkning har det funnits ord för
människorna, som bestå ännu. ”Om
I visen vänlighet endast mot edra
bröder, vad synnerligt gören I?”
Gören väl mot dem som hata Eder.
”Det finns ett ord på vår röa fana,
ett annat ord också”, säger den
gamle hederlige socialdemokraten
Elias, som trakasserats svårt av
sina partikamrater. ’ ’Å de går
aldri bort. Det är ordet Rätt.––––
— Yill man på allvar göra rätt så
långt man kan, då har man inom sej
en kraft, som leder till det rätta
långt bättre än något förnuft.”
Hålla det oförgängliga i ära, tro
på det. Hur det går till, kan sägas på
många sätt, men varför frukta att
använda det gamla ordet, som
uttrycker saken kortast: Allt I vil-
jen att människorna skola göra
Eder, det gören I ock dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
