Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11-12, 1916 - v. Kraemer, Vera: Två sociala folkskildringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skymta i Whitemans dikter i
”Hjulet”, men ser éj socialt på saken).
Jag undrar om Martin Koch ej
finner ordet, när lian kallar lasten en
herremoral. ”Smutsen är till för
att man skall vältra sig i den. Då
skall herremoralen äntligen ha
segrat fullt ut, de svaga ha ingen
annan uppgift än att tjäna de starkare
till välgång och vällust. Jagets
sterila njutningslystnad har ju alltid
varit människans andra natur, den
reste sig ur maktens rus, den lurar
i varje andes djup likt ett kuvat
djur, bundet i rättens band — inte
alltid kuvat hela livet ut, hos
många fritt från begynnelsen, hos
några sida vid sida med den ädlaste
vilja, alltid ett spökaktigt
symbo-lum för jagets självbegär, driften
att äga utan att giva.”––––––—
”Den sterila själviskhetens, den
perversa maktlystnadens, den
moraliska fånighetens särmärke ”är dess
rättslöshet och rättstomhet.”
Denna på sina håll så omkelade
herremoral har i följe Frasse
Gyl-lenhjälms uppehälle, utan att han
behöver arbeta, och gör snart en
skicklig utpressare av honom.
Två företeelser kastar Martin
Koch en avgörande belysning över i
samband med den undre världen av
äldre överklassherrar och
proletär-drägg av båda könen. Den ena är
det slangspråk, som vunnit insteg
t. o. m. ganska högt upp, det andra
är förbrytarepoesien.
Litet *var ha vi på skämt använt
ett slangord av lägre valör än
skoltidens väldigt och fånigt, utan att
klart tänka över med vad vi
för-brödra oss. Man kan i början
kanske tycka att förf. alltför utförligt
fördjupar sig i detta språk. Men
först sida upp och sida ner får man
klart för sig dess äckel, dess
drägg-stämpel, dess hållningslöshet först
och främst. Ingenting finns i dehta
språk som tvingar tunga och
läppar till en ansträngning, allt går le-
digt, slappt, utan ”r”, utan någon
som helst pregnans. Ett verkligt
hat bör varje svensk känna för
detta språk, blygsel att någonsin
låta det sudla sina läppar — hellre
då svordomar som osa hett av
helvetet ! I detta språk finns intet ord
för älska. Intet av allmogens
troskyldiga sångton, ingenting nedärvt,
ingenting individuellt som de olika
landskapens dialekter. Och detta
primitiva språk, vars velighet och
ledlöshet är dess förnämsta och
fulaste drag, täcker så precis den trånga
tankekrets i vilken Frasse
Gyllenhjelm lever, hans självförgudning*
Alltid är han oskyldigt förföljd, men
”e sträng men rättvis, de e ja! De
e ja känd för i så fall! Frasse
Gyllenhjelm e namne å de e känt!”
Det hör ihop med den speciella art
fraser vaneförbrytaren berusar sig
med om all ”falskhet i världen”
och alla ädla mördare och alla
re-kodelia vänner och kamrater.
Hand i hand med detta går
för-brytarepoesieri.
”Så gick han ut på gården och sig
en yxa tog,
och tänkte lilla vännen sin att
mörda.”
Sentimentala sånger om att
”kedjan är min brud”, att mail sitter i
cellen ”som fågeln i bur”. Allt
saker för att villa bort verkligheten
oeh göra fången till en stackars
romantisk figur, som inte egentligen,
när allt kommer omkring, har gjort
något, men som världen är hård
emot. En sådan visa låter för oss
ungefär lika rörande som ”flickan
hon gick åt killan, skulle hämta
vand”, — men när man synar deny
som Martin Koch har gjort, blir
skillnaden dock.någon! Och man
ser vilken geléörtad oansvarighet
som ligger bakom visan, som
”trillar iväg på en lätt och obekymrad
melodi”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
