Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1917 - Håkansson, Erik: Teatern som folkbildningsmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HÅKANSSON: TEATERN SOM FOLKBILDNINGSMEDEL. II
hålla livsvärden. Men där den
begåvade och pietetsfulla
skådespelarkonsten ger diktens figurer ett
syn-och hörbart liv och orden den
hjärte-klang, som griper, där teaterns
starka makt över naiva och rena
sinnen kommer till, där får det hela en
annan, mera personlig betydelse så
att säga. Åskådaren känner igen
livet, sådant han också vet det vara.
Med överraskning, gripen som inför
ett under, finner han plötsligen, att
han är med i denna undervärld av
tankar, som klara upp och känslor,
som höja, stärka. Den finnes inte
bredvid eller ovan honom i en sfär,
dit han inte har tillträde. Ett stort
diktarnamn behöver inte längre bli
bara ett namn för honom. Bakom
namnet kan han ställa ett begrepp.
Dunstkretsen, som alla lärda
teckna-tydare höljt in diktarens gestalt i,
skingras. Och plötsligen förstår han,
att de andliga problemen även i
deras högsta och förnämaste
gestaltning ha en relation till hans eget
fattiga livs konflikter och således
verkligen ha en existens i realiteten.
De bli inte längre för honom
obegripliga och honom ovidkommande
hårklyverier, utan något som kan få
den mest reella betydelse. Han blir
intresserad för att läsa också. Jag
kan anföra ett exempel: under ett
flerårigt teateranmälarskap i en
arbetartidning ("Arbetet" i Malmö)
har jag ofta kunnat konstatera,
hurusom den litterärt värdefulla
repertoaren uppeggat
arbetarepubliken att vilja genom läsning lära
känna mera av resp. diktare. Man
har frågat mig till råds, om vad man
skulle läsa. Tyvärr har jag för
tillfället inga av dessa brev tillhanda.
Jag skulle eljes gärna ha citerat ett
och annat av dem. De skulle ha
överraskat genom de ofta betagande
enkla, klara och fina anmärkningar,
brevskrivaren fäller om det spelade
diktverket.
Som diktens ord, så blir musiken
lättare förståelig genom att
kombineras med teatern. Det är nog inte
lönt att begära av en publik, som
aldrig förut hört värdefull musik,
att njuta en Beethoven-symfoni. Men
en musik, som ledsagar det talade
ordet, illustrerar en handling eller
scenisk stämning, dess innehåll blir
lättare begripligt. Så småningom
urskiljer man och förstår dess
språk, inser och uppskattar dess.
egna, fristående insats i
konstnjutningen. Och på det sättet anlägges
för den, som i musikaliskt
hänseende tillhör profanum vulgus, en
genväg för uppskattningen av
instrumentalmusiken som självständig
konstart.
Även målarkonsten och
skulpturen får tillbaka den stora tjänst de
göra teatern. Det är ju så, att
målarkonstens förenkling och
förtätning av den materiella verklighetens
karaktäristiska skönhetsmoment till
en början måste förefalla väl
stötande för det verklighetssinne som
dittills varit vant endast vid den
detaljkorrekta bilden. Nåväl,
teaterkulissen måste ta hänsyn åt båda
hållen. Den måste vara mer eller
mindre summarisk i detaljen, fånga
helhetsstämningen, men samtidigt
räkna betydligt mera med det
verklighetsillusoriska än stafflikonsten.
Skogen på scenen är verklig och
ändå är den — där den verkligen
försvarar sig som gott teatermåleri
n. b. — en rent konstnärligt
tillkommen bild av det, som den skall
föreställa. Den har därför lättare för
att, samtidigt som den är acceptabel
för den bredaste
publikuppfattningen, lura på denna en konstnärlig
bild av vad som tidigare varit
upp-fattbart för vederbörande endast
som en direkt kopia av naturen.
Man förstår så småningom, att man
kan göra en skog, som inte är skog,
och dock är en njutningsrik
sammanfattning av allt, vad vi tycka
vackert i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
