Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1917 - Hedén, Erik: Den nya världshistorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HEDÉN: DEN NYA VÄRLDSHISTORIEN.
17
den ställning — man frestas rentav
säga partiställning — han intager
till historiens idéer och
personligheter. Han gillar den radikala
tanken, den filosofiska kritiken av de
nedärvda trossatserna. Därför står
han kylig mot Aischylos och
Sophokles men mycket välvillig mot
Euripides, problemdebattören och
verklighetsdiktaren bland Hellas’
tragöder. Därför är han mycket
er-kännsam mot de förr så förkättrade
sofisterna, men rentav föraktfull mot
Sokrates. Men, typiskt nog för den
möderne tyske professorn, hans
radikalism svalnar synbart, då det
blir fråga om den politiska
demokratin. Man kan visserligen icke
säga, att han är orättvis mot den
athenska demokratin, dess fel äro
värda den skarpaste kritik, och det
är enbart glädjande att Beloch
liksom andra moderna tyskar gör
rättvisa At Sparta. Men ur yttranden,
som att "pöbeln i Athen trots all
demokratisk frihet var likaså servil
som pöbein överallt och alltid har
varit", tycks det framskymta, att
vid kritiken av demokratin
forskarens skarpsynthet fått hjälp av
vissa nutidstyskens antipatier. I
samma riktning pekar hans
’sympati för konung Philippos av
Makedonien och dennes parti i Athen
samt hans kritiska (ehuru
måttfulla) hållning mot Demosthenes,
förkämpen för Hellas’ frihet.
Däremot är ban ganska skeptisk mot
Alexander den store, vilken han
påstår ha varit för ung för att själv
kunna ha lett hären vid sina segrar
— en åsikt som dock har Karl XII :s
exempel emot sig.
I sin skildring tager Beloch stark
hänsyn såväl till
kulturutvecklingen i egentlig mening som till de
ekonomiska förhållandena. Hans
framställningskonst, av gammalt
berömd, sviker honom även här icke.
Liknande lovord kunna givas
skildraren av De h e 11 e n i s t i-
s k a state r n à (d. v. s. de
grekiska efter Alexander den stores död.)
och romerska republiken,
prof. K. J. N e u m a n n, låt vara
att denne ej fullt kan. mäta sig med
Beloch som stilist. Han torde
överhuvud vara den minst ryktbare av
de tyske författarna i denna del,
men hans framställning är mycket
tankerik. Han är t. o. m. alltför rik
på egna, nya teorier, vilka knappast
lämpa sig för ett verk som detta,
men onekligen alltid äro till en viss
grad välgrundade. Särskilt
uppseende torde hans åsikt väcka, att
Rom från början icke var en latinsk
utan en etruskisk stad; hans
huvudskäl därför är, att konungarna i
Rom enligt arvsägnen buro namn,
som voro helt olika de i historisk
tid brukade, och som nu Neumann
konstaterar vara etruskiska.
En intressant synpunkt
framkastar Neumann i sitt
inledningskapitel. Den hellenistiska eller, som
den i kulturellt avseende kallas, den
alexandrinska och särskilt den
romerska kejsartiden äro, säger han,
det verkliga grundlaget för vår
nutida kultur. I denna tid födes den
moderna människan. I denna tid men
ej i den rent helleniska tiden känner
nutidsmänniskan sig hemma.
Synpunkten är i hög mån riktig. Men
fullt riktig är den dock blott ifråga
om ett nutida kulturland:
Tyskland. Det moderna Tyskland
uppvisar just den alexandrinska eller
cæsariska tidens typiska drag:
framskriden teknik, utomordentlig
vetenskaplig livaktighet, minskad
konstnärlig inspiration, andligt
lärjungeska p, och skoltänkande,
mångsidig, biandsmak, kommunal
självstyrelse men politiskt kejsarvälde,
byråkrati, militärmonarki, ständigt
krigstillstånd utmynnande i en fred
genom världserövring. Både
England och Frankrike äga däremot en
mer enhetlig, mindre uppdrivet
intelligent men mer konstnärligt ska-
Tiden n:r /, 1917.
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
