Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1917 - Hedén, Erik: Den nya världshistorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
TIDEH
pande kultur, och hos båda dessa
länder liksom hos 500-talets Athen
förenas politisk demokrati med en
viss konservatism på kulturens och
sedens område.
Till sin politiska åskådning är
Neumann närmast bondedemokrat.
Han har en tydlig — och utan
tvivel delvis rättfärdigad — misstro
mot stadsdemokratin i Rom men
ogillar småböndernas utätande av
storgodsägarna i Italien. Därför
prisar han varmt Tiberius Gracchus,
vilken sökte genomföra ett
jordprogram, som på ett slående sätt
sammanfaller med den nutida
småbruksvänliga socialismens. Neumanns
försvar för det Gracchiska
småbruket på statens mark drabbar
tillfullo nutidens ömme
bolagsförsvarare av det "fria" jordbruket. Han
framhåller, att faktiskt Gracchus’
reform nästan genast ökade
med-borgarantalet,och att när sedan de
konservative gåvo de nya
småbrukarna frihet att sälja sin gård, så
visade sig detta faktiskt innebära
frihet att ruinera sig.
Att de stora jorddomäner —
latifundierna — som så uppstodo, i
hög grad bidrogo till Roms
världsrikes undergång, insåg man redan i
antiken. Vi stå just i våra dagar
inför samma vändpunkt i
jordpolitiken — den dock till sist
avgörande politiken — som Rom på
Gracchus’ tid. Hur det går oss och
enkannerligen bönderna, om den nu
av högern utan allvarligt motstånd
från vänstern genomförda
jordpolitiken fortsattes, det visar oss den
skildring av antikens undergång,
som avslutar här ifrågavarande del
av V ä r 1 d s h i s t o ri e n. Den
frihet Roms höger gav bönderna
utlöpte till sist i dessas genomförda
livegenskap under godsägarna,
vilka å egna och statens vägnar av
dessa utkrävde skatter
himmelshöga i jämförelse med de små
av-gälder, som Gracchus ville pålägga
statens åbor men som högern
naturligtvis då sökte framställa för
bönderna såsom utsugande. Även
hos oss ha vi ju nyligen sett de
första tecknen till livegenskap
skymta i och med det tilltänkta
utvandringsförbudet.
Författaren till avdelningen om
Romerskakejsartiden och
den antika världens
undergång är återigen en av den
tyska antikforskningens
ledandepersonligheter, professor Robert
von Poehlmann, särskilt känd
genom sitt verk om den antika
socialismen och kommunismen. Han
skriver i hög grad ledigt och
personligt, kanske t. o. ni. litet väl ledigt
och personligt, då han något för
gärna tillgriper kraftuttryck såsom
"det krönta vidundret" eller "den
inpiskade skurken". Det mest
fängslande partiet i hans skildring
gäller kristendomens frammarsch
och seger inom romarriket. Det är
ju svårt att icke göra ett sådant
ämne fängslande, och Poehlmann»
framställning är kanske ej i någon
ovanlig grad originell. Men som
självständigt sammanfattande
skildring står den fullt på höjd med
uppgiftens storhet.
Liksom alla nutida
religionsforskare av modern halt vet han
mycket väl, att kristendomen och dess.
huvudläror — försoningen,
gudamänskligheten, uppståndelsen,
nattvarden, undren m. m. — ej alls är
något enastående fenomen. Den var
blott en av de många likartade
religioner som kämpade* om den
andliga makten i romarriket. Men,
fortsätter Poehlman, och det är en
mycket givande synpunkt, vad som gav
kristendomen dess företräde, det var
att frälsnings- och
mysteriereligionen hos den sammansmälte med en
förkunnelse, framställd av en
verklig, samtida person, en man ur
folket, genomträngd av medkänsla för
de fattiga och lidande. Men Jesus?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
