Tiden / Nionde årgången. 1917 / 25 (1908-1940) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1, 1917 - Langenfelt, Gösta: Den svenska skämttidningskulturen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med deras lappri bric-à-brac:
guldgrisar, minnesglas, porslinsdockor,
med deras smaklösa mahognybonade
gransoffor, deras urbota, tröstlösa
paneldivaner, med ett ord: dess
tråkiga borgaratmosfär, vädja även de
med ett förtvivlans rop till den
svenske medborgarens
skönhetssinne. Raljerirayonen för en
skämttidning är mindre begränsad än för
någon annan publik institution. Och
skämtpressen är sannerligen, som
Artur Möller sagt det, en
säkerhetsventil för olusten och indignationen
och värd ett erkännande frän
polismyndigheterna.

Grundläggar Althin: — Arbetarne ä så
hänsysslolösa mot arbetsgivarna, men jag har den princippipen,
att om det är någon, såsom inte vill arbeta, så avec
med honom!
(Albert Engström, Strix 1904.)

Och ändå finnas människor, som
ej se den djupa symboliken i riddar
Kvicks kamp mot trollet Dum-dum.
S. k. bildade människor gå
fortfarande med den inbillningen, att ett
skämtblad blott är att fatta som en
publikation i stil med ”Nöje och
Tidsfördriv”, en obskyr s. k.
humoristisk veckotidning. De läsa ej de
giftiga ”ledarna”, de endast flyga
igenom anekdoten under bilden, och
avlockas, alltefter tycke och smak,
ett bullrande grundläggarskratt.
Någon annan mission har ej
skämttidningen för dem än att tvinga dem
in i det psykologiska moment, som
utlöses med ”skrattet, som förlänger
käften” (O. A.). Jag var en gång
i en kupé vittne till, hur en förste
stationsskrivare, känd för sitt
mekaniska huvud, intresserat följde sin
visavis’ skämttidningslektyr och
slutligen frågade:

— Är det en skämttidning du
läser?

— Ja!

— Men du skrattar ju inte!

En hemsk dröm. — Vad är det med dej, kära Joakim? Varför stönar och kallsvettas du så? — Jo, Jag drömde att jag var en av mina egna arbetare. (I. Starkenberg, Naggen 1915.)

Kungsord.
Juli 1914.	April 1915.
»Det är en infam beskyllning att jag skulle vilja ha krig.»	»Det är en infam beskyllning att jag skulle vilja ha fred.»
(E. Lange, Naggen 1915.)

Det stilla, intellektuella nöjet, som
i våra främsta skämttidningar så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>