Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1917 - Bolander, C. A.: Hugo von Hofmannsthal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hugo von Hofmannsthal.
För TIDEN av C. A. BOLANDER.
’ ’Friihgereift und zart und
trau-rig" — om honom själv gäller Hugo
von Hofmannsthals ord i
prologdikten till Arthur Schnitzlers, den äldre
diktarbroderns, "Anatol". Han är
den unge kejsaren av Kina, de
gamla kulturernas finlemmade
gam-malmansson — innanför de
jättehöga murarna, fjärran från den råa
vardagens vägar, drömmer han i
aloedoften, i den överlastade
prakten, som gör sinnena stumma och
orden utan mening.
Det bleka ansiktet finskuret och
trött, ögonen tunga och trötta.
Bråd-mogen är han, det är icke
Lilien-cron, diktaren, som, innan han ännu
skrivit en vers, skådat sju
provinser, legat i sjutton garnisoner och
blivit sårad i tvenne krig. En
sjuttonårig yngling är den unge
pseudonymen Teofil Morren, som 1891
skriver den dramatiska skizzen
"Ge-stern" —- en adertonåring är den
unge Loris, som skriver dramoletten
"Der Tod Tizians", dikten till
Böcklins dödsfest. Intet sökande, intet
famlande, in gen Sturm-und-Drang
— nittonårig är ¾an redan en
formens mästare, skriver det lilla
dramat "Der Thor und der Tod",
mästerverket.
Händerna späda och kraftlösa,
trött rinner blodet i ådrorna. Det
är ingen hand för att gräva i
jorden — med fjäderbollen leker den,
stryker bologneserhunden, där han
skäller på påfågeln, smeker de
venezianska brokaderna. Långt borta
brusar livet, med fontänens
plaskande sorl smälter bruset samman.
"Kleines Leid und schale Lust" —
vad kommer det honom vid, livet
därute, honom, som andas
årtusendenas luft och smakat det aldrig
upplevdas rus.
’ ’Wir sind aus solchem Zeug wie das.
zu Träumen,
und drei sind eins, ein Mensch, ein
Ding, ein Traum.,>
Ute på vardagens vägar blåsa de
råa fläktarna, de finna inte Yägen
till rokokopaviljongen, där den
ungekejsaren av Kina drömmer. Redan:
i det första lilla dramat är det
individualisten-esteten, han diktar om,,
den unge renässansädlingen, för
vilken allt blott är njutning och spel —
den unge Tizianello i "Der Tod
Tizians", den unge Claudio i
"Der-Thor und der Tod", båda äro de
aristokratesteter, båda kött av han»,
kött och blod av hans blod. Vad
har-han att göra med hopen, konstens
store magiker, diktaren, som ger de
meningslösa molnen en mening i sina.
vers — i Stefan Georges
"Blätter-fur die Kunst", där endast de
utsökta rytmerna för de utsökta
andarna med röda och svarta
bokstäver prisats på det dyrbara papperet,,
är Hugo von Hofmannsthal en av
skönhetens unga klosterbröder.
Sövande prakt och drömmande re*
i rokokopaviljongen — när den
unge kejsaren av Kina lämnar den„
stiger han i sin gyllene båt, låter sig*
glida hän mot den stilla ön i den
speglande dammen. Branta stupa
de vita klipporna, som svarta,
orörliga läger stå cypresserna. Böcklins,,
den gamle Tizians, toteninsel. Men
en miniature bara, en leksaksö i den
unge kejsarens av Kina sagosjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
