Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3, 1917 - Bolander, C. A.: Hugo von Hofmannsthal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^0
TIDEN
Som Tizianello har han själv
"verlernt zu fÜhlen" — för att
stimulera sin livskänsla behöver han
döden, döden är det den ännu icke
tjuguårige diktaren diktar om. Men
bans Död är inte den vilde ryttaren,
Niels Lynnes sjuke diktare skådade,
mannen, som rider genom skogarna,
så hovslagen av hans häst är det
enda, allt överröstande ljudet i
världen — den Döden, som träder i
Claudios, den unge ,,dårens,, vita
renässanskammare, är en leende,
rundkindad estet med violinen under
hakan. En broder till Venus och
Dionysos — när i den ljumma
kvällen bladet dalar, när versen
skälver uti känslors övermått, då är det
Thanatos, maêstron, som spelar det
gamla ädla instrumentet.
Dionysos — Than atös — hur
missbrukas inte alla de heliga namnen.
Otto Erich Hartleben, den
sentimentale litteratören från Café
Zanzibar, döper sin Gårdasjövilla
Halky-one — Hugo von Hof mannsthal,
Tha-natosesteticismens unge kines, tager
Dionysos i sin mun.
Till den unge Claudio kommer
maestro Thanatos med gigan,
spelande för den trötte esteten
sin visa om livets rikedom. Döden
som tuktomästaren till livet, motivet
i nittonåringens sköna dikt är ett
löfte om pånyttfödelse från
estete-riet, varslar en diktare, större än
t idsgenomsnittets.
"Hesse puer, sacri gloria fontis
<eris." Men den unge kejsaren av
Kina har inte kraften till någon
utveckling, har icke mod att slå sina
händer blodiga på de sju förseglade
portarna. Han blir bara en av de
tusen eroslekarna, deklamerande om
vällusten och döden.
Renässansdramat "Die Frau im Fenster", det är
¾ara en av de tusen dikterna om
den unga kvinnan, som bedrager sin
man och dräpes av honom — det
orientaliska dramat "Die Hochzeit
der Lobeide", det är bara en av de
tusen exotiska dikterna om
kvinnan, som tager sitt liv, då hon
funnit älskaren med en annan —
Casa-novadramat "Der Abentäurer und
die Längerin", det är bara en av
de tusen arabeskerna om
kärlekslustens flyktiga lek och bråda
mättnad.
Ett litet band dikter: "Die
gesam-melten Gedichte" (1907), två band
essäer: ’ Trosaische Schrif ten
(1907), två band dramatik:
"Theater in Versen" (1899) och "Kleine
Dramen" (1906) — ingenstädes är
verket, den lovade, nittonåringens
dikt. Han är olyckligare än
Rimbaud, symbolismens unge franske
mästare, också han blott nittonårig
en formisäker poet, som trött på
versen redan i ungdomen lämnar
litteraturen för affärerna — Hugo
von Hofmannsthal drar affärerna in
i litteraturen. Han blir en
talangfull, välspekulerande,
publikumfa-voriserad omarbetare av de gamla
klassiska motiven (Elektra, Oidipus,
Alkestis) — det är karaktäristiskt,
att modemusikern Strauss skriver
musiken till hans "Der Rosen
ka-valier" — han blir den ekonomiskt
geniale bearbetaren av det gamla
medeltidsmysteriet ’ ’Everyman’\
Döden, det är det gamla motivet,
som behärskar honom. Men det är
icke längre dödens lyriska skönhet,
skräcken och fasan är det — han är
icke hellenen men frygiern, den
svårast besatte, denne de klassiska
dikternas omdiktare: tog envar
ödesskräcken över hans "Oidipus", i
hans "Elektra" slaktas Aigisthos
på scenen. Det är inte längre den
unge Claudios maèstro Thanatos,
benrangelsmannen : ’ Medennarna’’
är det.
En ung estet, som besinnat sig?
Kanhända — röjer inte hans
"Jeder-mann" den etiska sinnesändringen,
är det icke ett av vittnesbörden om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
