Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1917 - Kautsky, Karl: Ispalatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K KAUTSKY: ISPALATSET.
113
van, det var för honom den
revolutionära folkmassan.
Der Winterfrost der Tyránnei stolz vom
Genicke schiittelt sie
Und schlingt hinab, den läng sie trug den
Eispalast der Despotie.*
Möjligheten av ^n rysk
revolution tog Freiligrath icke i
betraktande. Att det ryska folket skulle
kunna resa sig mot sina förtryckare
gällde då som en hopplös dröm. Ett
halvt århundrade senare hade
Västeuropa upphört att gå i spetsen för
de internationella! revolutionära
rörelserna, Ryssland hade blivit
landet för de revolutionära initiativen
— icke enskildas initiativ, icke
heller enskilda gruppers eller
organisationers utan folkmassornas
spontana initiativ. Detta gällde redan
1905 och gäller nu åter.
Icke i bild utan i verkligheten är
det i dag landet vid Nevan som
först av alla genombrusas av
vårstormen, vilken kommer despotiens
ispalats att sjunka samman och
lovar att bringa den nästan ändlösa
krigsvinterns isande, livsdödande
hårdhet att lossna. De krigförande
hade råkat in liksom i en
återvändsgränd, alla längtade de efter ett
slut på kriget, men ingen av deras
regeringar visste att finna vägen
dit. Då slår revolutionen en.
bresch, som lovar en utväg.
Att krig och revolution, om icke
just den sociak revolutionen, så
dock störtandet av det bestående
regeringssystemet och de härskande
makthavarna, sedan ett århundrade
bo i mycket nära grannskap av
varandra, det har intill världskriget
varit allmänt erkänt inom
socialdemokratin, nästan blivit till ett
slagord. Och även regeringarna ha
själva räknat härmed — eljes skulle
vi haft världskriget långt tidigare.
* Tyranniets vinterfrost skakar åen
stolt av nacken och sliter från sig
despo-tins ispalats, som den länge bar.
Men egendomligt nog väntade
många regeringar och
revolutionärer, att revolutionen skulle komma
vid krigets utbrott. Man
betraktade den som ett medel att
hindra krigföringen för att på det
sättet antingen från internationell
ståndpunkt göra kriget omöjligt
genom att allmänt tillgripa detta
medel eller från en av de krigförande
nationernas ståndpunkt för att
försvaga motståndaren, i det att endast
hos honom medlet skulle komma till
användning.
Dessa förväntningar ha
ingenstädes uppfyllts. Några av våra
revolutionära partivänner ha ansett
skulden härtill ligga hos dem bland oss;
som redan på förhand stått
skeptiska gentemöt revolutionen som ett
medel att med våld hindra
krigföringen. Men faktiskt ha också de
socialistiska partier, vilka i fredstid
mest energiskt propagerat för denna
metod att motarbeta kriget, icke
förmått briiiga den till användning
vid krigets början, därför att den
avgörande faktorn, den nödiga
stämningen bland folkmassorna
icke förefanns. Det visar oss
tydligt Italiens exempel. Om något
socialistiskt parti i det nuvarande
kriget gjort sin plikt, så här det
varit det italienska. Om något krig
även för det känsligaste öga
uppenbarligen icke varit något
försvarskrig, så är det det, som Italien
förklarade. Och i intet. land har
genom flitig användning masstrejkens
metod så övergått i folkmedvetandet
som i Italien. Men trots det var
det icke heller där möjligt att
genom en masaktion förhindra kriget.
Av detta revolutionens
uteblivande drogo nu icke så få radikaler den
slutsatsen, att med detta medel
kunde man överhuvudtaget icke
räkna vidare, att överallt den
härskande regimen stöd starkare än
någonsin och att det nu gällde att
finna sig tillrätta med denna. Det
Tidén mr 4, 1917.
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
