Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4, 1917 - Kautsky, Karl: Ispalatset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K KAUTSKY: ISPALATSET.
115
Icke av Tysklands
socialdemokratiska parti utan av Rysslands
revolutionära massor blev den av
Engels anbefallda metoden bringad
till användning.
Naturligtvis är i dag icke den
första frågan gentemot den nya
revolutionen huru denna kommer att
verka på demokrati och socialism
utan huru den kommer att påverka
kriget och dess avslutande.
Om den saken låter sig för
ögonblicket icke säga så mycket, ty vi
ha därvidlag att räkna med alltför
många obestämda faktorer. Men
redan det ger vingar åt våra
förhoppningar, att en ny krigspolitisk
faktor nu dyker upp, vilken under
borgfredens æra fullständigt satts
ur spelet överallt: det revolutionära
proletariatet och socialismen, viika
mer i Ryssland än
någonannanstädes ge oss rätt att vänta, att de
skola ledas från internationella och
icke från nationella synpunkter.
Förvisso är den nuvarande
revolutionen liksom hittills varje
revolution som lyckats, icke verket av en
enda klass, parti eller strömning
utan av flera, mycket olikartade,
vilka mötas blott i den enda punkten: i
strävandet att frigöra sig från
ab-solutismen och byråkratins
herravälde. Den hungrande massan gav
väl utslaget, ropet efter bröd var
de revolutionära kämparnas fältrop.
Men till dem slöt mången upp, som
med tsarismen endast hade det
ouppgjort, att den icke förstod
att föra kriget tillräckligt
framgångsrikt.
Såsom efter varje revolution, som
lyckats, så skall också i denna på
segern följa striden mellan de olika
och ofta motsatta tendenserna.
Ännu förmår man icke förutse,
vilken tendens som slutligen skall
hävda sig som den dominerande. Vi
kunna varken säga om krigföringen
skall bli mera energisk eller mera
splittrad eller om det blir krigsvil-
jan eller fredsviljan som allmänt
skall stärkas.
Ett synes dock visst: den nya
regimen skall icke kunna fortsätta
med sina företrädares våldsmetoder
gentemot varje opposition. Den
skall inför åsynen av den kraft,
som den revolutionära massan
utvecklat icke våga att tillgripa dessa
metoder. Och skulle den genom
nödtvång trots detta låta driva sig till
inre våldshandlingar, så skall det
felas dem den inre kraften att
framgångsrikt genomföra dessa.
Kampen för freden, för en snar,
acceptabel fred, som icke våldför något
av de deltagande folken, skall
ingenstädes kunna föras med den
frihet, ingenstädes stöta på så få
hinder som i Ryssland.
Avgörande för freden blir nu den
frågan, huru den ryska revolutionen
återverkar på Europa, framförallt
på Tysklands socialdemokrati. Och
då måste vi till vår smärta tillstå,
att för ögonblicket icke heller i den
saken något bestämt låter sig säga
inför söndringen i våra
partiförhållanden.
Den 4 augusti 1914 har den
socialdemokratiska fraktionens
majoritet beviljat krediten under
uppstämmande av det gamla fältropet:
"Kamp mot tsaren", vilket de
betraktade som ett våra mästares
testamente. I denna förklaring hette
det:
För vårt folk och dess fria framtid står
i händelse av en seger för den ryska
despotismen, som fläckat sig med många vårt
folks bästas blod, mycket, om icke allt, på
spel. Då göra vi sant, vad vi alltid ha
betonat: "I farans stund lämna vi icko
det egna fosterlandet i sticket."
Här blev alltså den fara för det
egna fosterlandet, som var att
avvärja, betecknad som "den ryska
depotismens seger".
Tsarismens störtande, den social-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
